Genom skogen av vuxenben går Aila, fort, fort, vet på något sätt att hon inte får springa för då bryter hon sig ur bikupans rytm och är lättare att upptäcka. Vid ett fiskstånd stannar hon till, tittar tillbaka och ser soldaterna riva ner tältet hon nyss satt i.
Kalla vågor drar genom kroppen. Någon vet att hon är här. Paniken tar över, hon gör, virrar, snubblar, faller, vet inte vart hon ska ta vägen.
Gammelgrans råd ekar i huvudet. ”Ja eller nej, Aila. Lyssna.” Hon hukar några sekunder, tar ett djupt andetag. Reser sig och ser en gränd som leder neråt, bort från marknaden.
”Ja.”
Går in i den och följer den tills hon kan välja mellan lerig stadsväg till vänster och finare hus och kullerstenar till höger. Kullerstensvägen?
”Nej.”
I lugnet hittar hon leken hon måste leka, den som kan rädda hennes liv. Och Lunas. Hon upptäcker att hon kan gå med vissa vuxna, snett bakom, ganska länge, utan att någon märker det. Då ser det ut som om hon hör till en familj.
Utmattad efter en dags vandrande, på lekande flykt, kommer hon till ett värdshus. Det är svårare att höra ja eller nej nu, hon är trött och hungrig och vill gråta. Hon går in och möter en äldre kvinna som precis är på väg ut med en trähink och några skinnfällar.
”Jag…jag har tappat bort min pappa.” Hon brister ut i gråt, nu på riktigt, barnatårar över att vara så långt hemifrån och tårar över ett farligt äventyr hon har tagit på sig helt själv. Ett misstag. Farligt på riktigt och alldeles för svårt.
”Men lilla…vad heter din pappa då?”
Men inga ord formas mer i Ailas huvud. Hon gråter över det ofattbara i att det finns ondska som vill göra illa de som har mycket kärlek. Hulkar och snorar tills hon somnar och faller in i bomullsmjuk och himmelsk flykt.
Hemma i Saralien möts Svarta Björn och Aros syster Mi, bara de två denna gång, vid Svarttjärnens blanka spegel.
”Oro i marken. Vad har hänt?” Mis milda blick söker Svarta Björns mörka brunnar. ”Gammelgran har skickat meddelande via rotsystemet. Aila är försvunnen. Hjälparna i Marr vet inte var hon befinner sig just nu.”
Mi sänker huvudet och lägger nosen mot marken. I flera minuter låter hon känslor och tankar skölja genom henne tills hon kan höra hjärtslagen igen, Moder Jords trygga trumma.
”Vi måste vara starka nu, Björn. Lita på Sagans kraft.”
Svarta Björn nickar.
”Aila behöver vår tillit. Vänta med att berätta för hennes mor.
Hon skulle inte vara där nu om det inte stod skrivet i hennes version av Sagan.”
Geen opmerkingen:
Een reactie posten