Dagen innan ljusdrottningens dag, öppnar sig en avgrund av mörker inom mig. Stiger som giftig dimma upp ur ben och blod.
Jag är ingen.
Har inga barn. Har inte skrivit några böcker. Har inte många riktiga vänner. Kommer att lämna den här planeten utan att ha någon som bakar mina bullrecept. Utan att lämna ett vackert arv till en eller många.
Tokig i fåglar, lika flyktiga som jag själv. Det blir ju ingenting kvar av det. Andra har riktiga liv med riktiga barn som gör livet verkligt.
Jag måste ha gjort något fel. Valt fel någonstans. Det var inte såhär det skulle bli.
Till och med sagans Luna är starkare. Hon är sjuk och sårbar men hon ÄR. Vet att hon ÄR och det är nog. Det finns inga andra hemligheter.
Så jag ber till ljusdrottningen som kommer i morgon, till alla hennes namn och skepnader.
Lucia.
Maria.
Kali.
Isis.
Inanna.
Maya.
Clarissa.
HON.
Gudinnan.
Hon som alltid har rest sig.
Visa mig vägen.
Hjälp mig andas i mörkret
som jag förstår är det gömställe där min skönhet bor
men som gör så ont.
Hjälp mig leva med ett öppet, ömt hjärta i en hård och förgiftad värld.
Hjälp mig lyfta tyngden av väven
Som de kvinnor som gick före mig
Så välmenat placerade på mina axlar.
Jag minns att jag kom med förundran.
Jag minns att världen lärde mig att förundran inte har någon plats.
Finns inte tid för det.
Kanske gick jag sönder på riktigt.
Sjung för mig i morgon Lucia.
Sjung för mig.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten