Markus och Minna. Sida vid sida, fyra händer,
musikstycken som ingjutits i märgen, sånger som helat och lugnat växtvärkens
ilanden då för många år sedan, innan allt. Ånyo fraserade de samstämt tonernas
sprittande sinnlighet. Den serena natten lade en skyddande mantel om deras
axlar.
En vänskap föddes åter och ingenting blev sig
likt.
Minna, med håret i oreda. En väv av silke som
inte lät sig fästas med nålar, band, klämmor. En avig tröja. Fötter som
virvlade en knirkande kanon mot igensnöade gator. Åren med de vita vintrarna
var här, yrande snöflingor i kadensens flöde, klar, kall luft drogs ner i varma
kroppar och släpptes ut igen i skrattande moln. Markus med armen om Minna, de
famnade stadens nätter, bytte ut ett café mot ett annat, bara där finns ett
piano. Hennes glöd när hon talade om pianot han lagat åt henne, det som hon
längtade efter, hennes tillgivenhet när hon höll hårt i honom och de gled över
isbarken tillsammans.
Minna trivdes med att ikläda sig nätternas
kol. Hon och Markus laddade krogarnas klaver med vågade jazzsnöbollar fyllda av klassiska ouvertyrer. Publikens uppskattning, de mörka lokalerna till
bredden fyllda av sammet och lump. Samtalen som under vargatimmen spann trådar
mellan här och då när händerna fröjdat sig lösa från stim och da capo. Minna
och Markus, de lärde kände stadens nattavärld och alla varelser som sökte dess
boning.
Minna med håret i oreda. Hon kastade sig med
ett tjut av befriat jubel in i nattens kreation. Hon lekte, äntligen lekte hon.
Men Minna var också magma, hon satte Markus
värld i brand. Hon var ung, för ung, och han bar skuld, en stor skuld.
Markus brann, men han var även bunden av
regnbågsanekdoten i sin hand. Dess färger hade djupnat, dess yta krackelerade,
bubblade, osade, allt mer, allt ettrigare alltefter den första vintern ersattes
av nästa.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten