Det var en morgon med gammelfrost, stel och
omedgörlig var den, fläckad av avgaser och hundbajs var den. Minna vaknade i
Markus armhåla. Som oftast denna den sista av deras snöpudrade
krogvandrarvintrar undrade hon om han hade sovit, han låg så stel, så rak, så
otillgängligt upptagen av sin egen puls. Hon drog honom ut ur morgondimman,
öppnade det vassa ljuset som skar och bländade och glaserade det med orden:
Det är min artonårsdag idag.
Hon visste att hon inte kunde återta det som
var hennes, hon var tom på kraft efter gårkvällens vansinneslibretto. Trots det
knastrade hoppet fåfängt i kotornas fästen, det enda som höll ihop henne nu.
Med pengarna artonårsmandatet innebar kunde hon denna dag köpa ett eget magiskt
piano, ett som var hennes, ett som skulle ge henne tyngd och kraft och… ett
eget hem.
En bakelse på ett konditori som hon lät stå
orörd.
Tio välsorterade musikaffärer, fler än så fanns
inte i staden.
Minna spelade på alla pianon som såldes,
expediter flockades med beundran och försäljningslystnad. Minna luckrades upp,
fingrarna tappade spänsten. Som om hon gled allt längre bort från Damen, som om
hennes dröm och längtan inte var giltig nog att uppfyllas.
Pianot. Hennes fars piano. Hennes mors sång,
likt bjällrornas klang under julnatten. Hennes Dam.
Fanns inte att köpa.
Regnbågsanekdoten sprack. Allt Minna ville ha
var sitt piano. Allt Markus ville ha var Minna. Markus var en vuxen man. Han
kunde förbinda tanke med handling, handling med konsekvenser. Ändå grävde han
en ny ravin. Han berättade om sin skuld till henne.
Nu bar även hon vetskapen.
Och fastän hon lade ett kronblad på hans kind
och sa: Det var inte gott att bo i sorgens högborg. Det var inte gott att
vara bunden till saknadens brunn. Tänk så liten jag var. Mitt inre var så hett
av längtan att jag brann, när jag brann ut var jag så försiktigt att jag frös
till is och splittrade varandet. Jag hade inget mellanting, ingenting som var
mitt utom det. Och det som gått sönder kunde ingen laga. Men bara för att det
inte kunde lagas, betydde det att jag skulle lämnas kvar bland skärvorna? Det
fanns inget rätt och inget fel. Och ingen bar skuld. Inte hon, inte han, inte
du. Inte jag. Och fastän hon lade handen mot hans kind
kunde ravinen Markus grävt åt sig och öppnat åt henne inte läkas med kärlek. Ty
Minna visste nu med säkerhet att det inte var beständigt att viga sin tillit
till någon annan att vårda. Dessutom dög det inte längre att skjuta sin framtid
åt sidan för att leka.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten