Den milde mannen, han som för länge sedan rest
till det mest tätbefolkade riket av dem alla, han som enligt Damen hade hållit
Minna i kärlek och spelade så att stjärnorna och månen och solen klev in i
rummet samtidig, han som fick vara pappa alltför kort. Han skickade en
enkelbiljett till Minnas sorgsna mor, hon löste in den, det gjorde hon.
Knackningen på Minnas dörr den kvällen, när
hon öppnade dörren för det mest oåterkalleliga beskedet av dem alla. Ömheten i
fostermammans blick, armarna som famnade luften med tröst som inte var giltig.
Den dubbla eggen. Detta var en bekräftelse på att rätt åtgärder hade vidtagits.
Bröstet imploderade. Lemmarna petrifierade.
Dån, likt rullande vågor mot en klippvägg, vågor som slog och slog, rullade in
och slog. Minna, en fånge i lagen. Minna som var övertygad om att hon kunde ha
hejdat resan. Minna, flickan som ville forma och formas av musik och koka te
och mikra färdigmat och krypa ner under täcket med kramar till sin ledsna
mamma. Istället, mot sin vilja, fördes hon in i en färdigform av rutiner och
stävjande struktur.
I skolan viskades det, i lärarrummet spreds
rykten. Lägenheten hade sålts av en förvaltare, tömts. Det skvallrades om vad
som hade sålts, en del på dyr auktion. Tavlor, minsann. Äkta mattor. Vaser.
Ett piano?
Det mumlades om Minna, hon skulle få tillgång
till oanständigt mycket pengar när hon blev myndig. Bara hon inte blev lat av
det, ja än mer tillbakadragen, suckarna var sorgsna, samtidigt menande.
De visste plötsligt allt om Minna, flickan som
de aldrig lärt känna.
Men deras dimension var inte hennes.
Det här handlar om vår Minna, som ibland var
så het av längtan att hon brann, som ibland var så försiktig att hon frös till
is och splittrade varandet.
Tom nu.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten