En dag ringde en envis korthårig kvinna på
dörren. Minna uppfattade henne som envis redan innan hon öppnat dörren,
eftersom kvinnan därute i trappuppgången ringde på längre än någon tidigare
hade gjort. Kvinnans breda näsa stöttade ett par runda glasögon som förstorade
hennes skelande ögon, hon knöt och knöt om sina torra rödflagande händer som
såg ut att göra ont, hon bar på en ryggsäck i naturfärgat läder och hon stod i
stadiga skor, de vida byxorna gav hennes siluett en fyrkantig bas. Minna
släppte inte in henne, men ståendes på tröskeln fick hon veta att hon missat
att skolan startat och att det var en plikt och att hon skulle vara med i den.
Kvinnans röst var irriterad, leendet hon gav Minna kunde inte ha lurat en
treåring. Kvinnan ville prata med mamma och fastän mamma låg inne i sovrummet
och försökte sluta finnas till, så sa Minna att mamma var ute på ett ärende.
Vilket ju, när Minna tänkte efter, på sätt och vis var sant. Kvinnan lämnade ett
brev till mamma som skulle förbli oläst, och sa att Minna från och med nu
skulle gå i skolan varje dag klockan åtta och tjugo. Så Minna började göra det,
för att slippa fler besök från den där redbara personen. Det kändes inte som om
hon var någon man kunde ignorera och undvika.
Det tog ett bra tag innan Minna listade ut när
åtta och tjugo började och att man inte skulle till skolan mer än fem dagar i
rad. Och sedan tog det ytterligare ett tag innan hon listade ut vilka de fem
dagarna var. Innan hon kunde veckodagarna och klockan tog hon till vana att gå dit varje dag i gryningen, för
säkerhets skull. I skolan kryllade det av nyfikna, stojande barn och av
vänliga, lätt uppgivna lärare. Minna upptäckte snabbt att hon inte var som de
andra barnen. Hon saknade deras självklarhet, de saknade hennes hemligheter. De
verkade göra allt på utsidan. Att som Minna sitta tyst i ett hörn och låtsas
vara hemma med Damen fungerade bara i korta stunder, snart var en lärare där
och skulle dra i hennes uppmärksamhet. Eftersom hon var annorlunda fick hon
träffa en doktor som inte kunde hitta något annat fel på henne än blyghet. Och
så fick hon träffa en kurator som ville att hon skulle leka med dockor. Hon
kände det, hur de vuxna snurrade omkring henne med antennerna på spets. De
ville hitta en diagnos att sätta in henne i, så att de kunde hantera henne.
Blyghet räckte inte som förklaring, att kalla det sjuklig blyghet lättade lite
på trycket, men inte tillräckligt.
De
vuxna hade siktet inställt på att hjälpa barnet passa in.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten