Det fanns ett piano i skolans aula. Aulan var
byggd som en cirkel omgiven av klassrum, följaktligen hade klassrummen fönster
ut mot den asfalterade gården och aulan kändes som ett källarmörkt allrum mer
än den påminde om en egentlig samlingslokal. Skolan var byggd på sjuttiotalet
och enligt den prisbelönta trendkänsliga arkitekten skulle hans byggnad
stimulera öppenhet och delaktighet. Därför var klassrummen enbart åtskilda av
flyttbara väggar och lyhördheten hos de vuxna var av nödtvång avstängd
samtidigt som känsligheten inför allt som kunde störa var ständigt vaken. När
Minna gång efter annan letade efter Damen i skolpianots uttråkade klangbord
eftersom hon förbryllades och inte kunde låta bli blev hon oftast tillsagd av
förbipasserande lärare att sluta. Minna fick höra att bara de som kunde fick.
Pianot i aulan var gult, inte brunt. Och alla tangenter på det hade toner,
hemma var ett par stumma, det var då Damen suckade. Men hur det än var, i
skolans piano bodde ingen dansande Dam.
Trodde Minna ja, det trodde hon ett bra tag.
Ända tills rektorns son kom och spelade för henne. Ja, inte bara för henne,
hela aulan var full av barn som hasade på hårdplaststolarna i sina finaste
julkläder. De andra barnen verkade inte höra miraklet, men Minna hörde. Och hon
visste inte hur det gick till, men när tonårspojken slutade spela satt hon inte
längre på sin stol utan stod hon med kinderna glödande bredvid honom vid
pianot. Det var en välsignad tur att hon ännu inte visste sin plats, en
välsignad tur att de andra barnen ännu inte hade kommit på att de hade makten
att tilldela henne den utan istället mestadels var upptagna med att uttrycka
sin egen energi. Bara ibland, när de ville växa och bli någon vilket inte
händer alltför regelbundet med leksugna, närvarande sjuåringar, tja, då blev de
konfunderade av främlingskapet och försökte dra Minna ut ur hennes själv. I och
med att Minna var som hon var och stod där med röda kinder och obruten
uppmärksamhet bredvid pianot nära den rufsige unge mannen som drömde om att bli
en berömd musiker en dag, i och med det såg han henne. Ja, Markus såg in i
Minna med igenkänningens rusiga förundran, och han såg att hon visste att Damen
i pianot fanns. Även fast han faktiskt inte alls kände Damen i pianot, den han
kände ägde ett annat namn och frambar en delvis annan berättelse. Och tack vare
detta spirade en ny vänskap som för vår historia närmre dess kärna.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten