Cecilia; 10 december – din sång

Han kände sig som om han satt fast i tiden. I ett mellanrum där det fanns utrymme att njuta av det som fanns runt omkring. Tid att se allt, att medvetet uppleva just det här skedet. Men han visste inte hur.

Under nattvandrandet var det just det han gjorde - vandrade. Även om det inte var mot ett specifikt mål – han vandrade.

”Vem är jag om jag inte gör något?” frågade han sig. ”Om jag inte vandrar?”

Intressant att  just den identiteten var så stark. Nattvandraren. Mycket starkare än identiteten i staden där han var Vidar ”the dealmaker”, Vidar pappan, Vidar med visionen.

Här,  mellan berg och skog, vid stranden, vid viken, var han Vidar. Vidar en del av allt, Vidar en del av alla. Hur var man det utan att tappa bort sig själv? Hur vet man vem man är?

Han insåg där i det ögonblicket att han hade ingen aning. Som litet knyte visste han vad han ville bli. Brandman. Men det var ett yrke.  Inte något man är. Och brandman blev han inte.

Han förstod just där att istället för att stå stilla i viken och spegla sig i havsdjupet för att kunna se alla lager av vad han var så hade han hela sitt liv speglat sig själv i andra.

Varenda människa på hans stig hade lämnat en skärva, en bit spegelglas märkt med den versionen av Vidar de såg reflekterad tillbaka. Dessa fragment hade han varsamt lindat in i näsduken, lagt i jackfickan, tagit med sig hem, klistrat upp i den enorma alltjämt ofullbordade spegeln.

I denna gigantiska mosaik av luddiga, suddiga, otydliga delar speglade han sig varje morgon på nytt. Inte konstigt att han tittade bort, att han kände sig tom, att endast nattvandrandet var en tid där han kände en snutt av en helhet.

Han reste sig upp från gråstenen han satt på. Sakta gick han ner mot viken. Steg för steg skred han genom den djupa snön. Fotspår som genast snöade igen. Han klev försiktigt över frusna stenar på stranden. Steg för steg. Ut på isen. Han hukade sig. Han satte sig ner på knä. Med en stor rödsprängd bit kvarts från eldstaden började han slå hål i istäcket. Solen var på väg ner från zenit. Ljuset föll över hans skugga, ned i vattnet, ned i vaken. Han böjde sig över. Tittade djupt, djupt ned i gapet i isen. Först försiktigt, trevande. Sedan nyfiket, forskande .

 Det var djupt. Det var mörkt. Det glittrade. Det rörde sig. Det sjöng.

Cecilia Götherström, 10 december 2017.