Cecilia; 12 december – stallet

Hur kom det sig egentligen att det helt plötsligt i december ska fokuseras på familj, på att ge, på att vara ett artificiellt ljus i mörkret, på samhörighet?

Det hade Nidar undrat så länge hon kunde minnas.

När hade det bestämts att på andra sidan dimman, där hon följde ugglan ut ur radhuset den morgonen, där hon samma dag såg Julmannen på marknaden, att där var det helt okej att skita i allt och alla? Framför allt dig själv, det som skulle vara ditt eget liv, din del i uppfyllandet av det varför just du var här, ditt eget att ”endast , enbart vara varg” ? Och att sedan i december skulle du helt plötsligt lägga den energi som du ofta inte hade på knäppa presenter till folk du inte hade tid att se resten av året, samtidigt som du proppade i dig föda som gjorde att du kände dig ännu mer eländig än innan?

Nu, på den här sidan dimman, på klarhetens sida, den sida som nu måste välla över till den allt annat än magiska sidan, här fanns varken de frågorna eller tankarna.

Här var det solklart att december öppnade grinden. Sakta, gläntade mot stigen, lät oss vandra på den steg för steg, morgon efter morgon, afton efter afton. Känna glittret under fotsulorna, höra sången vina från träden, från fåglarna, från stjärnorna, från djupet. Känna sagorna smeka kinderna, vinden viska i örat, julens ande försiktigt fläta sina händer i dina och ta dig med.

Ta dig med till krubban. Till stallet. För att i stallet möttes det hus som människan byggt till sig själv med hus hon byggde för djuren. För de hon inte kunde leva utan.

Där i stallet hedrade de Moder Jord, Fader Himmel och allt däremellan.

Stalldörrarna stod alltid öppna. Människa och djur rörde sig igenom dem på det sätt och i den takt som kändes rätt. Arbetade tillsammans, vilade tillsammans, kände tillsammans, var tillsammans.

Där i stallet föddes ett magiskt barn. Med ett medvetande som flödade ur inget annat än ren, pur kärlek, ur hel-allet, ur Storsjälen.

En varg som endast , enbart var varg.

Ett magiskt barn, en valp, en själ som inte behövde ställa frågorna. Ett magiskt barn som bara visste.

I stallet. Hos djuren.

För att där hörde han hemma. För att där kom han ifrån.

För att magin vilar i hjärtat hos de som vet varför de är här.

Och hur det än går med världen kan de inget annat göra än att vara den de är. Blåslagna blir de ibland av omständigheter. Att undvika lär de sig. Tills de glömmer bort vem de är. Tills att gå ur vägen gör mer än ont än törnarna från utsidan. Tills då enda vägen är tillbaka till magin, till stallet.

Till det som endast, enbart finns.

Cecilia Götherström, 12 december 2017