Gunga, gunga, lindas in, kramas om, vaggas, vaggas.
Djupa andetag, hela bröstkorgen värms upp. Välmående, nöjda snarkningar.
Vad konstigt att höra och uppleva sig själv så belåtet snarka in i djupet.
Han kände det ända ner i svansen, längst ut i tippen, i vartenda fjäll från
nacke till svans kota.
Dvala.
Han vaggades långsamt vaken av kosmos självt. Årtusenden av närande dimma,
av djupt helande sedan den sista stora striden hade på något sätt fullbordats.
Långt bort i fjärran svaga rop på hjälp, överröstade av ett starkare
ringande, klingande av mjuka klockor, bottenlösa gångar, lättfjädrade bjällror.
Wow. Det var alltså möjligt. Gömd bakom legender och näst intill bortglömda
visdomsmyter väcktes drakarna upp igen. En för varje väderstreck. En för
Modern. En för Fadern. En för Barnen.
Bifrost hette han. Fast på orientaliska något annat. På mittspråk
ytterligare något annat. Det var klangen i namnet, i namnen, som vibrerade
hjärtats sinne hos människan. Klangen bär betydelsen. Musiken bär hjärtat,
skapandet - och skapandet glädjer
musiken. I en cirkel, en spiral, i vågor, som alltid.
Bifrost gäspade ännu större. Började veckla ut sin långa kropp, försiktigt
röra på sina vingar, långsamt fladdrande med näsborrarna. Inom sig kände han
hur de andra sträckte sig i sin dvala. I
grottor, på bergstoppar, bakom himlakroppar, i havets djup, mitt i den varmaste
magman.
Det här var ingen tid för småhelande. De stora jättarna höll på att vakna.
Gläns över sjö och strand…
Cecilia Götherström, 7 december
2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten