På något sätt tog de sig till tornet utan att Aila upptäcktes.
Rädslan var så intensiv att den suddade ut de skarpa kanterna av linjär tid, dövade ljud och dofter. Aila simmade som under vatten och hade som enda fokus att ta sig till Luna innan hon kunde komma upp till ytan och andas igen.
Gränder och vägar, inne i slottet gångar och tunnlar, många bakdörrar och så till slut den slingrande trappan upp till fängelsehålan. Nycklar skramlade och de var inne.
Aila kunde knappt se någonting i det skumma ljuset. Det fanns bara ett litet, gallerförsett fönster och det sista dagsljuset silade in i den smutsiga hålan.
Stanken var outhärdlig. Skämt kött, solkiga filtar. Doften av förnedring.
Aila tog sig fram till byltet på filten och försökte få ihop det hennes ögon såg.
Det var nästan som om det inte var Luna längre.
Hon var mager och brungrå istället för snövit. Hon sov, hängande framåtböjd med den ena vingen utsträckt och den andra ihopvikt.
Ailas ögon vande sig långsamt vid ljuset. En kall hand kramade om hennes hjärta. Kanske var det redan för sent. I det ögonblicket, när den tanken gick rakt igenom henne tittade Luna plötsligt upp. Sökte Ailas ögon. Hon fick leta i olika världar för att veta vem flickan var.
”Aila.” Lunas röst var så svag, så hes.
”Drottning Luna.” Aila fick bara fram en viskning, men samlade all kraft hennes älvmänniskokropp kunde förmå och sade med darrande röst:
”Jag är här för att rädda dig.”
Länge såg Luna rakt in i ögonen på flickebarnet framför henne.
”Lilla vän. Det är jag som är här för att hjälpa människorna i Marr. De lever i skuggan och behöver hjälp.”
Aila förstod ingenting. Luna var kidnappad, skadad, fängslad. Var hon förvirrad? Men mitt i hennes smutsiga bräcklighet – ett lugn hon kände så väl. Lugnet som pulserade i Saraliens hjärta var Lunas.
”Du måste komma hem till Saralien. Vi behöver dig!” Nu darrade Ailas underläpp och tunga tårar föll.
”Nej, barnet mitt. Ni behöver inte mig. Ni är så ljusa, klarar er perfekt utan mig.
Jag stannar här.”
Huvudet böjdes och borta var hon igen, seglade genom smutsbruna dimmor och döende skogar.
Glömde mer för var minut.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten