Snubblande över mossa och björkris nådde Aila samlingplatsen tillsammans med sin mor. Djur, naturväsen, alver och människor. Alla samlade i en fyrkant för att hedra varje ras.
Tryckande tystnad.
Först att ta till orda var Svarta Björn. ”Systrar och Bröder…aldrig hade jag trott att mörkret skulle bli så stort men nu har det skett. Konung Maneet har lyckats ta sig in vår värld. Vår drottning är i fara. Vi måste rädda henne och rädda vår egen framtid. Min fråga till er alla är denna: Vem är kallad att rädda Luna?”
De flesta såg sig omkring. Bara Aro, Varghövding, blickade neråt, inåt. Reste huvudet och nickade.
”Svarta Björn. Jag och min flock är kallade. Vi ger oss av i skymningen.”
Aila såg Aros beslutsamhet, full av kärlek och sorg. Alla närvarande tog in det som just sagts.
Någonting vaknade inom Aila. Som en glödande, kliande värme hon kände igen. Som om hon plötsligt var hundra år gammal och visste att någonting inte stämde.
Alla Saralienner samlades kring Aro och flocken för att önska lycka till. Aila gick rakt upp till den enorma hövdingen, såg upp mot honom och tillkännagjorde: ”Aro, jag måste följa med er.”
Sorlet runt omkring henne tystnade. Några snabba blickar mot hennes mor för att få ordning på barnet. Aro tittade ner och mötte hennes blick. Länge.
”Det är inte tid än, Aila.”
”Jag måste följa med! Jag bara vet att det är så!”
Nu blev hon upplyft och bortsläpad av sin mor och inom henne vaknade ett raseri och en vanmakt stor som havet.
Hon hade rätt. Men ingen lyssnade.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten