Det står en ung man i ett gathörn utanför
akademin och väntar. Han trampar, inför det otränade ögat otåligt, i våra ögon
är det en dans. Hans blick är blå och öppen, han är välrakad och len, han ler
med alla nerver utan att kunna sluta. Där kommer hon. Hon går nätt inuti sin
bubbla av målinriktning och perfektion, det ser ut som om hon går noga, kanske
för att undvika att halka på isbarken. Hennes fläta är stram, hennes sminkning
diskret bortsett från det röda utropstecknet på hennes läppar. Den mörkblå
rocken välknäppt och strikt, sjalen bryter enbart av med sitt silkiga material,
den är dyrbart knuten och icke- fladdrande. När hon ser Markus snubblar hon.
Blir stående, står stilla på det hala underlaget med stöd av en gatlykta och
tittar på honom. Hon ser vad vi ser och är inte säker på att hon orkar det nu.
Han påminner henne för mycket om de ofärdiga första stråken av samstämda toner,
om de snövita vintrarnas skrattande andetag, om saknaden efter det hon inte kan
vilja få eftersom målet hon nått inte innehåller mer än det ska. Han väcker en
längtan hon alltid burit men som inte dög, hon spelar utan skorr nu. Utan Dam.
Men Markus tar inte åt sig av hennes stelnade pose, han kanar fram till sin
Minna. Han ger henne en återhållen men ångande kyss på kinden, han ler in i
hennes betraktan, rakt in i hennes omsorgsfullt slipade stål, strålar sina ord
till henne: Kom ska du få se, kom och se! Han hakar
sin arm i hennes och hon låter sig dras med för hon finner inte någon lämplig
ursäkt som kan framföras utan att såra eller ljuga. Han skuttar, hon glider i
hans fäste, snöflingorna vågar sig på en blygsam revelj. Hon har ändå inte
bråttom någonstans, hon har en lång helg av julstumhet att vänta sig igenom,
kanske hon är skyldig honom en minnesvals som denna, varför inte. De småpratar
inte såsom man kan vänta sig efter år av åtskillnad. Hon är inte
förväntansfull, inte ens avvaktande, hon följer enbart hans vers. Han är
förväntansfull nog för två och väntat har han gjort länge nog. Han bor i ett
intetsägande hus inklämt mellan pampigare grannar. Trappstädningsschemat hänger
solkigt och obeaktat i den skitiga trappuppgången. Han öppnar sin ytterdörr och
föser in henne, Minna spjärnar emot i ett ögonblick av tvekan, vill inte väcka
intrycket av ett löfte, ens ett medhåll, vill inte situationeras. Men han föser
henne framåt, ja mjukt puffar han henne framför sig genom hallen, den är två
steg lång. De stannar på tröskeln till vardagsrummet som även är hans sovrum.
Där släpper han, där öppnar hon ögonen, på riktigt den här gången.
Och hon flyter utan att fösas de tre metrarna
över slitna plankor fram till pianot han stämde i morse.
Minna andas. Hon kan känna att hon andas, att
hon finns, att hon står där, att hennes längtan står där. Hon lyfter händerna,
lyfter dem som om hon upplever dem för första gången, dessa det musikaliska
underverkets redskap, och lägger dem på C. Och på A. Alla toner i hennes
klangbotten virvlar, ett kalejdoskop av innerlig rörelse. Hennes huvud sjunker
i yrande andakt och hon vilar pannan mot pianots lock. Minna drar in dess doft.
Minnas minnen, mammas passion, pappas kärlek. Damen. Finns hon än? Och Markus,
han hör dit, det har han alltid gjort. Hon vrider huvudet mot honom, han möter
henne i stilla, varm och ömsint förundran, en skala som omfattar sagans alla
facetter, fler än vi har ord för. I staden utanför det risiga bostadshuset är
det tyst. Snöflingorna tjocknar och sjunker sakta i tillfredställd adagio ner
över staden. I den lilla lägenheten i detta oansenliga hus sker ett under,
kronbladsfingrar på ett lagat piano, en vän, den bästa av vänner. Utan att
knäppa upp den blå strikta rocken, utan att knyta upp den eleganta sjalen
sätter hon sig ner. Smeker tangenterna, känner dem väl, varje reva i fernissan,
varje liten grop av toner. Väntar in sin Dam.
Glädjens tårar på Markus håliga, leende
kinder.
Minna spelar.
Damen sjunger.
Och så som vi började vår historia, ska vi
även avsluta den:
När den tusenhövdade skaran sent om kvällen
klev ut i vinternatten med ånga från svettiga pannor, med pudret strimmigt
efter känsloyttringar och med ögon lysande av visshet sprungen ur den
vidunderliga historia de hört, en musik som aldrig mer lossnar från deras
hjärtan och göranden. Då stod han där på operahusets balkong, han, den senkomna
unge mannen med nyfikenhet i blicken, han stod där och fröjdades med dem alla,
med armen om sin Dam.
Det de känner är kärlek. Inte till eller från
någon eller begär efter någonting. Bara det största, det enda. Kärlek.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten