Det var som om Engla hade kallat på henne,
plötsligt fanns hon där vid hennes sida,
trollsländan bugade lätt,
de stora fasettögonen tittade djupt i hennes ögon,
Engla hävde sig upp, slängde ena benet vant över den häpnadsväckande robusta ryggen, klappade de spröda vingarna,
Sin sprödhet till trots bar trollsländan Imra upp henne,
lyfte henne med hjälp av sin inre styrka,
Engla kände sig barnsligt glad,
hisnade, tumlade, uppåt, bortåt,
deras kroppar rörde sig intuitivt i samstämning,
ett oskattbart återseende,
som i en virvelvind flög de,
det var som om allt hade stannat upp,
det var som om livet inte hade satt sina spår i dem,
som om allting var såsom det alltid varit,
I de underjordiska håligheterna hade Geremia återigen kallat samman sin flock,
han föredrog gångarnas kalla mylla över viddernas otämjbara vind,
Vandringen mot urberget hade börjat, vinterdvalan fick vänta.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten