Om hon hade kunnat dröja kvar där,
som ljusets låga som tröstar,
som håller andan och flämtar i östanvinden,
Hon skulle ha kunnat fånga sin egen skugga,
den som uppsökte henne utan att fråga om lov,
Istället blickade hon ut över vidderna, över bergen
och dalarna som räckte så långt ögat kunde nå,
Gässens rätade på sig, sträckte sina långa halsar mot skyn,
näbbarna klapprade i all sin längd,
Det var tid nu.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten