Jai Jai Ma, Jai Jai Ma, Kali Durga…
Mantrat steg ur jorden. Via fötterna, tassarna, hovarna,
klövarna av alla de som samlats. Stämmorna steg över den vitinkapslade världen.
Marken var vit, isen var vit, dimman var vit, snön som
föll var vit, bergen som enbart kunde förnimmas och från vilka mantrat ekade
tillbaka i bastoner var vita de med.
Det var som om hela världen var ett oskrivet ark. Med
historia. Med vetande. Men en stark intention. Med något stort som höll och bar.
Ljudet från vandringskallhornen skallade. Klockor
klämtade. Vidar fäste sitt svärd vid
höftbältet. Pilkoger och båge i kors över trollsmidd brynja.
Nidar vände sig, tittade åt hans håll. De satt båda
till häst. Allfadern Odin med sin Hugin och Munin till vänster, Ljusdrottningen
Lucia till höger, även de båda till häst.
Det var en förväntansfull, upprymd och fröjdig skara som
gav sig av från viken över isen den morgonen. Mot fjordens mynning. Mot portarna mellan världarna.
Or och Väglederskan tog täten till att börja med.
Elddraken och Rimfrost vandrade faktiskt denna första etappen med vid sidan av
klanen. Det kostar mycket energi för drakar att flyga med deras relativt små
vingar, speciellt en dag som denna med snö och is i efterkälken av ett dygns
firande.
Under sång, samträde, till rytmen av trolltrummorna rörde
de sig som en enorm slöja som rörde sig i vinden.
Vargflocken tyckte redan nu att det gick för långsamt,
stjärnalverna att det gick för fort.
Alla visste de att trots att riktningen på kartan i stort
sett var en spikrak linje, ingen väg eller resa i världen gick så obehindrat.
Så ville det sig att de plötsligt ovan och bakom
processionen hörde plingelröster som blev starkare och starkare tills hela
luften fylldes och vibrerade med sången.
Gloooooooooooooria, in excelsis deeeooo.
Små glitteränglar strödde silverglans och skingrades.
Där. Landade. Vandrade. Ärkeänglarna.
Gabriel.
Michael.
Rafael.
Eva.
Cecilia Götherström
16 december 2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten