Det var en tyst, pirrig väntan. Rastlöst
vandrade Saraliens vargar, knytt och människor fram och tillbaka.
Det ofattbara och samtidigt självklara hade
skett. Drottningen var tillbaka. Storbergets ärr prydde nu deras saga om tiden
då Saralien nästan gick under.
Den krossade snökristallen var hel igen,
andades och pulserade i takt med Lunas hjärta.
Och som en begynnande prick på himlen skrev
kärleken ett kapitel om prinsessan som räddade dem alla. Nyponprinsessan, den
utan gåvor, som visade sig vara den mest begåvade.
Bredare penseldrag på himlen nu, konturen av
Gamla Grans uråldriga skägg och under en grön vinge, en efterlängtad prick.
På magiska väsens vis jublades det när
Gammelgran och Aila landade. Det skuttades, sprättades jord, hoppades, ylades
och ruskades på kvistar i denna ofattbara glädje.
Kärleken hade vunnit. Deras kärlek.
När Aila till slut tog sig ur mors
pussochkramochgråt-omfamning, blickade hon uppåt mot tronen där Luna äntligen satt,
mitt i en evig, levande snökristall, änglalik, fridfull och vackrare än
någonsin.
Luna seglade ner, rev upp et äromärke på Ailas
vänster arm och förkunnade att Prinsessan Aila av Saralien, tronuppföljerskan,
var hemma.
Och så slutar Sagan som håller även våra hjärtan
varma
och levande.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten