Inte många såg den stora granen som klöv natthimlen för att nå Marr. Bara några barn som snabbt hyssjades tysta av irriterade eller ängsliga föräldrar.
Granar som inte flygit på länge är ringrostiga och det blev en spännande resa för dem båda. Men landade helhudade gjorde de, skyddade av storskogen inte långt från stadsmuren.
Gammelgran satte rötter så gott han kunde och Aila hoppade ner.
Nu började det som Gamla gran kallade ja-eller-nej-leken. Det var det enda råd hon fått av honom.
”Liten prinsessa. Det är JA eller NEJ. Det måste du följa.”
Aila pussade hans stickiga stam och började gå mot stadsporten. Morgondaggigt ängsgräs. Knastrande grusväg.
Gyllene lava steg i horisonten, till och med här, i Marrs kalla värld. Aila mötte då och då en vandrare på grusvägen men sökte ingen ögonkontakt. Försökte bara se ut som om hon var på väg till sin mor, målmedvetet och inte på något sätt misstänksamt.
Efter ett par timmars vandrande tätnade det med vandrare och stadsporten närmade sig. Aila stängde av förståndet och bara gick, utrustad med JA och NEJ och att komma till Luna.
Vid de tjocka portdörrarna formades en kö. Alla som ville komma in i Marr inspekterades och förhördes. Längst bak i kön stod hon, framför henne vuxna med kärror och säckar, boskap och kryddor för marknaden.
Väktarna med hårda röster och svärd kom närmare. Plötsligt, en hand på hennes vänstra sida. Sänktes som ett ankare, tog hennes. Ailas hjärta slog snabbare. Ja eller nej? Hon lyssnade inåt.
Ja.
Hon hade ingen aning vem mannen bredvid henne var. Men hjärtat sade ja.
Hon drog efter andan och klev rakt in i det okända.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten