Doften av kåda fyllde Aila näsborrar. Under Gammelgranen satt hon, lutad mot rötter och stam.
Hur kunde det få vara så här? Så fel? Hon visste ju att hon skulle ha följt med Aro och hans familj till Marr. Förstod inte varför men kände i varje del av hennes flickkropp att hon måste till Marr.
Varför lyssnade ingen på henne?
En låg grymtning och en buff från Gamla Gran var frågan vad det var som gjorde henne så oändligt ledsen och arg. Hon grävde hårt fingrarna vid rötterna och samlade tankarna till osammanhängande ord.
”Jag måste ta mig till Luna. De måste låta mig följa med till Marr. Jag ville följa med Aro, men fick inte.”
Tystnad till svar. Gamla Gran hade inga lösningar idag.
Snart somnade hon hos sin gamla vän och drömde om Luna i tornet i Marr. Inte ens i sömnen fick hon vila från det som vaknat inom henne.
Samling på nytt, Saraliens väsen möttes för att bestämma vem som nu skulle ge sig iväg för att rädda deras drottning.
”Vi är kallade”, kvittrade små-Älvorna. ”Vi har alla drömt att vi räddar Luna.” Vi ger oss av i natt. Tretton små glittrande bevingade.
”Det är fel”, viskade Aila med gråten i halsen. Världen hade slutat vara hemma, slutat vara begriplig.
Tretton små älvor fick ge sig iväg på ett uppdrag som var hennes.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten