När Minna var riktigt liten sträckte hon sig
upp på tå för att få fatt i de vita tangenterna. Hennes trubbiga små fingrar
med allt som oftast ojämna, svartkantade naglar mötte den sjungande Damens
toner. De var inte rena de heller, men de vibrerade skönt. Det som fanns runt
omkring dem, runt om Damen och Minna, det suddades ut och blev overkligt. När
Minna växt ett par centimeter till och näsan nådde över kanten så pass att hon
även kunde trycka på de svarta tangenterna, då var hon och Damen redan goda
vänner. Damen hoppade studsmatta genom klangfärgerna, och Minna trollades bort
för en stund. Det enkla gamla pianot stod i en nisch invid skjutdörrarna som
skilde vardagsrummet åt från matsalen. Båda var sparsmakat möblerade men rika
på fruktflugesvärmar som svajade runt tomma muggar och tallrikar med
beläggning, döda krukväxter och fläckiga handknutna mattor. Det fanns en stark
längtan inom Minna, en längtan efter att inte frysa. Pianot var hennes
värmekälla, Damen öppnade sin famn för henne. Jag tror faktiskt så här i efterhand
att deras törst till varandra var så stor att deras öron knölat ihop sig för
det fanns inte en ton i det där gamla ärvda pianot som stämde. Men varje notlös
ton fyllde upp det skamfilade rummet där det höga taket och de stora ytorna
gjorde det ett par grader för svalt om sommaren och åtskilliga grader för kallt
om vintern, varje tonkedja tryckte klingande undan de envisa flugorna och
skakade loss döda blad från torra krukväxter.
Det fanns en tid innan Minnas minnen när
växterna levde, när tallrikarna var rena och stod i nätta travar jämte koppar
och glas utan sprickor och skärsår. Ibland försökte Damen visa henne den tiden.
Då fick Minna öva skalor och använda alla fingrarna fast ett i taget. Inuti
skalorna fanns ett mönster av logik, en tidsföljd där en öronutvikande rikedom
kunde anas. Damen sjöng att det funnits en famn, en som fanns till för Minna,
inte bara en famn som hon var till för. Det var svårt att föreställa sig mamman
i sovrummet utan sängen som rustning och med glitter i andetaget. Minna ville
gärna tro att en sådan tid funnits men ibland trodde hon att Damen berättade
skrönor. Ändå hoppades Minna att tiden kunde gå igen. Som en skala, en sådan
som stiger och dalar. Ibland med bara vita tangenter, ibland med bara svarta.
Eller i en härlig blandning, upp och sedan ner.
Det här var Minnas klangbotten, och sådana är
viktiga, formande.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten