”Healing” stod det på displayen på smartphonen.
Staden var insvept i samma dimma. Riktig tåga som farfar kallat den. Hennes
fotsteg klapprade genom gummisulorna på kullerstenarna. Samma rytm som
trummandet.
En sväng till den brokiga marknaden.
Hon log när hon såg honom där borta bakom ostar och pepparkakor. Stort,
vitt , krulligt burr av hår. Stålbågade runda glasögon. Något vildvuxet skägg.
Röd täckjacka. Mörkblå chinos. Nedslitna bruna kängor. Ingen verkade känna igen
honom där han rörde sig genom folkmassan. Men hon gjorde det.
”När jag är i samma ålder kommer jag att låta mitt hår växa alldeles
gråvitt och vilt precis som honom”. Hon tog ett litet glädjeskutt. Hon hade
precis bestämt sig för att leva minst så länge som det.
”Jag kommer att gå här på marknaden,
kanske i en annan by, en annan stad eller till och med en annan tid,
smådansande, leende, gråsprängd”.
Knappt hade den tanken gått sin gång förrän hon hörde kyrkklockorna klämta
bakom dimhöljet. Lät de inte lite dovare än vanligt? Klappret från fötterna lät
annorlunda det med. Det var inte ens dovt. Det var borta. Marken under fötterna
kändes snarare som stampat jordgolv än gatsten. Som en väl nött skogsväg i myllan.
Marknadsstånden såg annorlunda ut de med. Dofterna var klarare, starkare.
Vinterluften liksom mer vintrig. Granrisdoften liksom mer kryddig, mer äkta på
något vis. Inga avgaser i luften. Inget ljud av tingeltangel. Ingen doft av
sockrad kanel. Hennes kjolar svängde runt benen.
Vänta lite…
Kjolar?
Hon vände blicken ner mot benen. Två lager kjolar. Eller var det en klänning?
Mossgrönt och grått vadmal nådde till anklarna. Fötterna var läderburna. Klädda
med det mjukaste, varmaste läder hon någonsin känt. Sulorna av dubbelt
material, mossfyllda, ombundna med smala, björkinflätade skoband.
Händerna letade sig upp till hennes axlar. Precis nedanför, under något som
inte kunde misstagas för något annat än en slags mantel satt två runda, kalla
metall broscher vilka fäste vid en sjal eller liknande som räckte ner till
livet. Livet , som var omcirklat av en smidad, bronsglänsande kedja, med mesta
tyngden över höger höft. Där dinglade något i samma takt som varje fotsteg – ett
massivt, brett, långt svärd. Hon placerade handen. Lät den vila på skaftets
hölje. Som om hon aldrig gjort något annat.
Cecilia Götherström, 2 december
2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten