För tredje gången kom Saraliens råd samman. Lunas frånvaro och sorgen över Aro tärde på dem alla. Än en gång tog Svarta Björn till orda.
”Vänner och familj. Maneet är väl förberedd, har smitt sitt hat i många år. Det är tydligt att vi står inför en svår uppgift. Men vi har känt mörka tider förr och vi har alltid beskyddat det vi tror på. Så än en gång frågar jag: Vem är kallad att rädda Luna?”
Den här gången var det människorna, med Vinga som ledare, som klev fram. Precis när hon skulle börja prata hördes dova dunsar och kvackande rop.
”Ha-ha- hallå! Ha-hallå! Hallå!” Flämtande kom änderna vaggspringande. ”Gammelgranen! Ga-ga-ga-gammelgranen! Borta!”
En isande kyla spred sig i rådet. Hade Maneet tagit sig in än en gång?
Hela rådet med Saralienner, små som stora, skyndade bort till Gamla Gran. Där han tronat i nästan trehundra år gapade nu ett hål i marken. Ingen stubbe, ingenting. Som om han klivit upp själv, med rötter och allt.
Ailas mor förstod på en gång. ”Aila. De har gett sig av tillsammans, Aila och Gammelgran.”
Ett upphetsat sorl bröt ut. Var det möjligt? Flickan? Och hur kunde Gran omärkligt ha tagit sig ut ur landet?
Det dröjde länge innan tystnaden infann sig igen. Svarta Björn väntade tålmodigt.
”Saralienner. Det ser ut som om den tredje delegationen för att rädda Luna redan är på väg.”
Geen opmerkingen:
Een reactie posten