Fort, alldeles för fort närmar sig det dova galopperandet de mörka skogarna. Kvistar slås undan, musklerna spelar på en glänsande hästrygg.
Trummandet av hovar mot gräs och grusvägar bärs av ondskan själv. De vet vart de ska, både ryttare och häst. De vet vad de kan åstadkomma och de vet att de kommer att lyckas.
De svartaste granskogarna närmar sig. De behöver ingen hjälp av skogens väsen för att hitta det de letar efter.
Långt bortom de världar vi känner, fanns en gång Saraliens rike. Kanske finns det nu också, eller kanske lever den här berättelsen i framtiden, vem vet.
Saralien såg mörkt ut för otränade ögon. Enorma granar, spetsiga som blyertspennor, levde tätt, tätt intill varandra och skapade en mörk krans som på avstånd tornade upp sig mot himlen. Björkarna var kritvita men knotiga och krokiga. Myrarna var förrädiska.
Vad utomstående väsen inte visste var att Saralien var en värld fylld av ljus. Alla hade sin plats i Saralien. Alla hade en röst. Och var och en var älskad, eller åtminstone respekterad, för den del som var deras i den stora väven.
Här dansade älvorna fram fruktbar mark i gryningen. Rödhakarna påminde alla med sin sång att de stammade direkt från änglarna. De talade fortfarande samma språk, de bevingade. Mossa och sten bevarade uråldriga hemligheter och byggde små magiska spiraler som höll alla friska och starka.
Av alla väsen som här levde tillsammans var fjällugglan den allra klokaste. Hon var deras drottning. Hon kunde komma och gå utan att höras eller synas. Sade nästan aldrig någonting, men om hon talade lyssnade ALLA. Till och med den äldsta och mest surmulna av alla Gammelgranar.
Runt om henne strålade alltid en krona formad som en snökristall. Om man kisade kunde man se att det var ett levande fält som hon alltid befann sig mitt i.
Så plötsligt en morgon steg ett gällt skri mot trädtopparna. Lodjuret kallade på Saraliens väsen och pekade mot det ofattbara.
Den levande snökristallen var frusen och död. Deras drottning var försvunnen. I kristallens mitt där hon alltid satt, var ett tomt, fruset hål, som om någon hade kastat en sten rakt genom ett fönster.
Skräck och sorg spred sig från varelse till varelse. De kunde inte ens förstå vad som just hade hänt.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten