Hon var skadad. Och ännu bättre, hon var rädd. Drottning Luna, nu blodig, smutsig och märkbart förvirrad i en liten, mörk fängelsehåla.
Maneet kände makten, den nyvunna, värma honom inifrån. Hon var redan bruten. Denna gång skulle det lyckas honom att göra Saralien till sitt.
På andra sidan av den tjocka trädörren, Drottning Luna. Vingen värkte illavarslande. Såret ovanför ögat kunde inte tvättas rent av regn eller jord. Här, inomhus, i fångenskap, varade såret redan, pulserade.
Värst av allt, energin hon tog in, kände runt omkring sig och inom sig. Som trögflytande sirap. Så illvillig. Så mörk. Så långt borta från det hon visste var sant.
Så långt borta från hennes varande och den djupa vetskapen att vi alla bär våra hem inte på ryggen som snigeln, utan inom oss. I hjärtat. Där bor den kärlek som är den som skapar och det som skapas, samtidigt.
Här, bland tusen splittrade spegelskärvor av rädsla och kosmisk glömska, fann mörkret henne. Hon såg bilder som krossade hennes hjärta. Människor som medvetet plågade andra människor. Och djur. Och barn. De oskyldiga.
Mörkret tog över.
Hon började glömma.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten