Ljudlöst, som alltid, gled hon över frostpudrade myrmarker, över den svarta tjärnen och vidare mellan Gammelgranarnas gröna änglavingar.
Hon var den bästa jägaren av dem alla. Den enda som vågade och kunde tillrättavisa vargarna när det behövdes. Allt hörde hon.
Bara en svaghet begränsade hennes näst intill magiska krafter. När regnet föll, kunde hon inte höra någonting annat än dropparna som föll. Hennes makalösa vingar var antingen ljudlösa eller vattentäta. Inte både och. Regn betydde fara för överlevnad.
De första tunga dropparna föll och valde en stadig gren i ett dött träd intill svarttjärnen för att vänta ut vattnet som hindrade hennes jakt. Burrade upp sig och såg en smula mindre majestätisk ut i det som liknade en för stor morgonrock.
Den första stenen som slungades träffade henne snett ovanför vänster öga. Hennes sikt grumlades och den vita våta skruden färgades av röda, kladdiga rännilar.
Nästa sten, höger vinge.
Ingen såg hennes fall.
Kort därefter, mörker. Fångenskap. En säck. En galopperande häst.
Hennes barn? Hennes folk? Hennes skog.
Skräcken frös hennes vackra vita varelse stel.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten