Camilla: Nyponprinsessan 19

I Saralien vaknar alla av ett rumlande ljud. Marken vibrerar. Inifrån Storberget stiger ett dån och med ljudet av piskrapp sprider sig en spricka från bergsfoten rakt upp mot toppen. Berget fräser grus och småsten, alla söker skydd.

När dånet lagt sig och allt verkar lugnt igen söker sig alla stora och små väsen till varandra. Ailas mor är förtvivlad men vågar inte yttra orden hon fruktar.

I landet där visheten bor väljer de alla att hedra sin sorg utan att måla upp de rädslor som spelar. De håller sig fast vid varandra och vid hoppet. Även fast Storberget just sprack mitt itu.

I fängelsehålan högt ovanför Marrs skuggodal står Aila som fastnaglad. Allt hon känner till och tror på rasar runt omkring henne.

Hon vänder sig om och ser Anna, nu upplyst inifrån vid tanken på nya tider i Marr. Kanske får kärleken sprida sig i Marr?

Aila sjunker ihop på filten intill Lunas. Hon minns mannen med solljuset som strålade från gyllene lockar. Och nu ber hon. Som ingen någonsin har bett förr. Knubbiga flickfingrar på hjärtat, slutna ögon.

Du som hjälpte mig komma in i Marr. Du måste hjälpa oss nu. Jag vet inte vad som måste ske men jag ber att få se Luna flyga över våra vidder igen. Hjälp oss. Hjälp Luna.

Ur bröstet stiger en visa hennes mor brukade sjunga när de samlade mossa och ris för sovplatsen. Som en stjärnklar jojk stiger den mot fängelsehålans tak, ut genom fönstret och strålar vidare ut i sorgens land.

Kanske når den Maneet, för plötsligt anar han oråd. Kallar på sina vakter och gör sig i ordning för att besöka fången. Det är bättre att hon dör, då behöver han inte oroa sig. Kanske finns det något litet hörn inom Konungen av Marr, han som själv valt bort hopp och tro, som ändå fruktar vad som kommer att ske om han dödar Saraliens drottning. Och kanske finns det en skugga av en silvertråd kvar som har hindrat honom från att döda henne.

I Lunas dröm blåser det upp till storm. En vind, obarmhärtigt stark, blåser smuts och dimma av Luna. Upp från Jorden, rakt ur Svarttjärnen stiger mannen med lockarna. Luna landar på en gren med kedjan fortfarande om halsen. Han är lång, når samma höjd som trädet hon har landat i.

”Luna. Till och med den klokaste, som du, kan glömma. Och glömt har du.”

Hon talar inte men visar honom bilder av de trasiga själar i Marr som hon redan hjälpt.

”Aldrig någonsin i den Stora Moderns historia, inte i en enda av Änglarnas berättelser har det handlat om vem som behöver dig mest.

Det handlar om var ditt hjärta sjunger och var du kan flyga fritt.”

Han andas in och blåser än en gång glömskans klibbiga dimmor ut ur Lunas drömmar och fjädrar. Vit är hon igen.

I tornet kommer alla tider och alla vindstreck samman när ondskans Konung kliver in i fängelsehålan.