De färdades dag och natt, i månskenets klara ljus, i solens
beskedet spred sig snabbare än vinden kunde viska,
likt fallna löv som brinner,
likt rökslingor som stiger ifrån dalens djupaste sänka,
Engla det bortrövade flickebarnet var funnet,
hackspetten samlade sitt vinterförråd,
såg till att de sina belåtna vårdades i sitt bo,
ekorren rafsade,
kastanjerna föll till marken,
en för en,
nu var dom två igen,
Imra och Engla systrar i själen,
Jordpiggsvinens skrapande ljud ekade, Geremias taggar stod på spänn,
likt pilbågens avvaktande kraft,
likt fruktans slag under bältet,
Engla hade glömt deras språk,
fast när kärlekes otörstbara brunn talade var det en självklarhet.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten