Dimman lättade. Inte.
Det var morgon. Det hade varit morgon länge. Men den ville inte lätta.
Dimman.
Den höll taget. Svepte in de kalla, karga trädgrenarna. Omarmade de sista
torra löven som hängde där. Kanske ville dimman sörja för att den sista torkade grönskan kunde falla till marken
långsamt. I förtroende. Landande mjukt på den kalla vintermarken. Buren av de
som gått före. Hållen av de löv de för alltid var förbundna med. För att vi alla
kommer från samma träd. För att vi alla hör hemma med rötterna i samma jord.
För att vi alla sträcker oss mot samma himmel. Kanske.
Känslan kunde inte förrådas. Kokongen var där. Pennorna levde. Arken
pratade. Själarna var förbundna.
En vit uggla väntade på fönster bläcket där ute.
När jag tittade in i hennes vidsträckta brunsvarta ögon såg jag stenen. Hjärtats sten.
Kristallen som brinner i sinnet. Som strålar starkare än någon stjärna på
himlen. Hemligheten. Livet. Kärleken med stort K. Kärleken som bara en Moder
Jord och en Fader Himmel kan skänka oss. Plirigheten, personligheten,
leksamheten som bara naturväsenden kan installera i oss.
Hon vred på huvudet. Sträckte sina vida vingar. Skakade på dem. En vit ånga
spreds runt henne. Hon flög ner och satte sig på staketet. Män och kvinnor med
hundar på rundor och barn på väg till skolan rusade förbi. Inte ens hundar och
barn verkade märka den stora vita ugglan på staketet.
Jag log. Hon log. Hon bjöd in mig.
Jag såg på henne. Såg på trumman. Min trumma. Av renhud. Min trumma. Byggd av Vita Renens broder.
Invävd med kärlek, kraft och styrka av honom. Invigd med ögon av åska, blixtar
och blommor av min själ. Min trumma, som tog mig med in i samma värld. En värld
där dimman pratar, stjärnorna viskar, kristaller lever. En värld som varje
december visar sig för oss starkare än någon annan tid på året.
Gamla bokskogar, böljande kullar, stormande hav täckta med vitt spottande
skum, snökrönta bergsstup, djupa nätter, långsträckta vidder vidgar våra
hjärtan utan nåd. I december.
Utanför springer människorna med sina barn och hundar ännu fortare.
Där inne brinner kristallen ännu starkare. Det finns ingen väg tillbaka.
Cecilia Götherström, 1 December
2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten