Och sedan ägde förräderiet rum.
En artonårig ung man är nämligen fortfarande
ett barn när pusselbitarna inte passar ihop och oredan skrämmer vettet ur en.
Markus trumpna tystnad vid rektorns middagsbord kunde förklaras med vanligt
tonårsbeteende. Men när tystnaden bakom den stängda dörren den kvällen höll i
sig, tog rektorn över och var mamma till sin pojke. Världen är en stor och
otäck plats ibland. Barn är små och ömtåliga, de behöver någon som kan hålla
dem varma och trygga. Markus hade aldrig riktigt funderat på hur Minna hade det
hemma. Han hade aldrig funderat på varför hennes naglar var sorgkantade, han
kunde inte föreställa sig att det faktiskt var av sorg. Sådan som inte går att
tvätta bort. Sådan som har blivit ett med en människa. Markus parti i denna
aria var en koloratur av upprepningar. Skulle han berätta vad han hade sett för
sin mamma? Skulle han berätta vad hans plåga handlade om? Fanns det inte vuxna
som kunde styra upp? Varför hade ingen sett det Markus såg? Och samtidigt var
han medveten om att man inte kan fly rakryggad undan kunskap som kräver ens
ställningstagande. Så det Markus grubblade mest över, i all uppriktighet, var
alltså den egna moralen. Var det ett förräderi, lämnade han ut en väninna,
visserligen en liten väninna men ändå, han och hon skapade ett sällsynt
libretto tillsammans. Det han inte ägnade en tanke gällde vad som skulle hända
sedan. Att någonting skulle hända. Han var upprörd över Minnas omständigheter,
över ödsligheten i den enorma lägenheten, över smutsen och flugorna. Han
snuddade inte vid möjligheten att själv gå dit och städa upp. Om Markus,
gossen, hade varit mogen att aktivt ingripa skulle han ha lämnat sin
enkelriktade slinga och landat i en vals som istället malde åtgärder,
uppföljning och konsekvenser. Men ack han var en bortskämd ung man vars
nervbanor, de som förbinder tankar med handling och handling med följder, inte
än var färdigutvecklade. Lika gott så, ty det han trängde var vackra drömmar
fulla av musik och beröm. Han bodde i sitt jag och i musiken, så var det. Så
när hans mor, som ju var rektor med ett professionellt ansvar, stod och suckade
i hans dörr blev han arg.
Låt mig vara ifred! Ta ditt ansvar, du har
ingen aning om hur Minna har det, inte en susning!!
Och så kom det sig, att socialsekreteraren med
det korta håret och den numera lätt fläckade naturfärgade ryggsäcken stod vid
Minnas dörr igen och inte lät sig motas undan den här gången.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten