Ibland är det bara så att man inte kan tveka. Inte tänka på om tiden räcker
till, om det finns tillräckligt med förberedelser, om man verkligen är redo.
Ibland är det bara så att det är nu man ska handla, göra det som ska göras.
Boken hänger skevt, halskedjan med amuletter stämmer inte riktig. Men trolldomen kallar. Trolldomen, in dess vackraste residens. Den trolldom som
väver silvertrådar och kallar på dig även när hjärtat bankar av osäkerhet, rädsla
och uppvindenhet.
Ett kliv ut i det okända. Ett kliv in i armarna på det som kallar. Ett kliv,
ett skutt, ett djup – det spelar ingen roll. Det enda man kan göra är att ta
det.
Nidar klev ut ur dimman. Handen på svärdskaftet. Inte för att försvara sig,
utan för att det var bekvämt. Hemtamt. Svärdet var inte för att döda, utan för
att skära igenom de slöjor som inte förstod. För att värna om det som skulle
bevaras. Det som gavs vidare, via silvertrådar, via sång, via sägen, via
pennans skaft, via hjärteprat, via nattvandring, via nattvävande.
Mellan bok, ask, tall, gran och
en föll dimman ner mot marken.
Klapper av annalkande hästhovar. Inte en, inte två, nej det var säkert tre.
Minst.
Nere vid strandbrynet hördes vattnet klucka mot båtarnas skrov.
Båtarna som tagit dem alla till den här viken många år tidigare. Till en
kust så lik deras egen, en kust taggad av berg och is, smyckad med oförglömlig
grönska. Då hade det bara varit de, vargen och räven som bodde här nere vid de
fiskrika, klara vattnen.
Nu hade kustremsan utvecklats till ett slags handelscentrum där visdom,
trolldryck och allt det praktiska som människan ändå tyckte om att använda och
klä sig i byttes. Många var kvällarna vid elden i samklang, många var tidiga
ottor med fiskande. Många var dagarna med rot, ört och bärplockning. Många var vilostunderna med
pilbågssnidande och runt rullande i lek på strand och i gräs – en del på
människans sätt, en del utlärda av ormen, vråken, vargen, björnen, räven.
Hästfolken kom samtidigt som småjättarna.
Nidars folk hade alltid haft en förbund med storjättarna. Bråda, bryska,
lite otympliga fränder var de. Ofta lite väl mycket rakt på sak. Med hästfolket
och småjättarna kom det balans i det grova. Kom det en skönhet inifrån.
Cecilia Götherström, 4 december
2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten