Anna var på väg ner från tornet med ännu en person hon smugglat upp till den magiska ugglan.
Hon visste att hon förmodligen skulle få dödsstraff om någon kom på henne. Men hon kunde inte leva med att inte få dela det här ljuset med andra.
Hennes grannkvinna torkade fortfarande tårar efter mötet och Anna förstod. Det skulle ta tid innan hon kunde sätta ord på det hon varit med om.
Utan ord skiljdes de åt och gav sig in i stadsmyllret.
Hon var nästan hemma när en storväxt, behuvad man plötsligt stod framför henne. Rädslan kramade mellangärdet. Nu skulle det ske. De hade kommit på henne.
”Kan vi tala ostört? Det handlar om ugglan. Jag är en vän.”
Anna litade inte på vare sig mannen eller situationen, men accepterade sitt öde och följde med mannen in i en gränd för att dö. Han tog av sig huvan och Anna tappade nästan andan.
Hur var det möjligt?
Gyllene lockar som strålade som solen. Gränden lystes upp.
Hur var det möjligt?
Gyllene lockar som strålade som solen. Gränden lystes upp.
”En liten flicka har kommit till Marr för att rädda ugglan. Om hon inte återvänder till landet där hon är drottning går de alla under. Maneets mörker har bredd ut sig tillräckligt. Vi måste hjälpa Luna.”
Luna? Var det så hon hette?
”Vem…vem är du?”
”Inte viktigt. När de för flickan till dig är det upp till dig vad som kommer att ske. Tar du med flickan till Luna har de fortfarande en chans.”
Ljuset släcktes och borta var han.
Ljuden av staden kom tillbaka. De dova, smutsiga färgerna runt omkring henne återvände.
Luna seglade i drömmens ljus, speglade sig i Svarttjärnens vatten och såg på avstånd Kungen av Änglarna, som befann sig mitt inne i mörker och gyttja. Hon såg att det var av fri vilja men förstod inte varför.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten