Damens sagor handlade om en ung kärlek som
inte fick mogna klart. Minna förnam hur pulsen i pianot, i Damen, i henne själv
ökade inte bara i takt men även i intensitet när Damen berättade om hjärtan som
slog som vore de ett.
”Åh,” suckade Damen, ”Hans ranka gestalt, luggen som föll ner i ögonen,
den ömtåliga huden runt det där kärleksfulla ljuset som hans blick gav, huden
som rynkades av skratt titt som tätt. Men de var rynkor som gick förlorade, de
fick inte nog med tid på sig för att ristas in för gott. Åh, de unga tu på
pianostolen där du nu sitter lilla Minna, han spelade, hon sjöng, hennes huvud
lutat mot hans axel i sammanflätad harmoni. Och deras favoritsång, den gick
ungefär såhär:” Damen slog an strängarna och förde
Minnas fingrar dit hon ville, det var som om Minna kunde minnas, som om hon
spelade en melodi hon hade hört förr. Sagor. Minnen? Minna visste inte, men så
länge Damen och hon sammantonade var det en ovidkommande ovisshet.
”Din mammas stämma var spröd och pur som
bjällrornas klang under julnatten, sådan var hon, skör och generös, blyg och
ömsint. Sådan är hon än, Minna, visst är det så? Det är bara det att ibland kan
sorgen äta sig in i hjärtljuset och dämpa rytmen av dess vågor. Din pappa var
en mild man med magi i sitt center, magi som strålade ut från honom, magi som
luktade lika gott som äppelpaj. Och när den doften skingras, vad blir då kvar?
Det fanns en tid när gäster kom och enbart gick iväg när det var oundvikligt,
det var fester rika på mat och dryck, samtal och musik, där uppfördes sånger
som målade om stuckaturen i taket och fick ljuskronorna att gunga, allt var
värme och glädje och delaktighet och öppna gardiner.”
Men Damen berättade också om det onda som
drabbade den vänliga mannen, han som var Damens vän först precis som Damen nu
var Minnas vän. Att han inte kunde sluta hosta. Och hon berättade om löftet om
Minna i den unga kvinnans växande buk, mindes hon inte hur alla spelade och
sjöng för henne och höll om henne? Minna sveddes av att något som lät så
vackert, ja dessutom roligt, kunde förgås.
”Hon älskar dig,”
trampade Damen bestämt över tangenterna, ”hon älskar dig. Men kanske hon
behövde honom mer?”
Minnas fingrar landade i det nedre registret
med ett brak.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten