”You have lost yourself in dreaming,
I have lost myself in you. Stars and midnight blue”.
Kvällarna bjöd in till Enya. Varje kväll den här tiden på året. Han stod
där på 74:e våningen och tittade ut över staden. Över parkens mörker mellan
upplysta skyskrapor och sekelskifteshus.
Det var stjärnklart. Stora Björn förvandlades till Stora Lejonet framför
hans ögon där han blickade ut mot ändlöst mörker genomborrat av ljusprickar.
Som så många andra nätter före denna satte han ner vinglaset. Tassade ut i
hallen för att inte väcka de två gåvor som låg och slumrade i sina sagosängar.
Au pairen satt i köket. Det gjorde hon alltid dessa nätter. Som om hon visste
att han skulle ge sig iväg, att de två knytena behövde extra vakna ögon där de
sussade.
Pavarotti i hissen. En liten vink till Bendori i dörren som nickade
förstående. När han kom tillbaka från dessa nattliga turer brukade han och
Bendori alltid ta en stadig mugg gluhwein ur den termos som alltid gömdes bakom
den sjunde azalean vid entrén den här tiden på året.
Parken. Stadens skog. Mitt i natten kom allt till liv. Allt som människorna
med enbart dagögon inte såg. Men han hade nattögon. Ända sedan barnsben i
farmors kök när farfar var ute och nattvandrade hade han vetat att det var vad
han fått i arv. Nattögon. Nattvandrande. Att han var en av de. De som vandrar
när andra sover. De som ser när andra drömmer.
Där hemma, där han fötts, vandrade han med farfar och lodjuren. Med farfar
och kråkorna. Med farfar och järven. Med farfar och berguven. Med farfar och
renen. Med farfar och vargen. Med farmor och björnen. Trots att farmor var mer
av en nattväverska än en nattvandrerska var det bara hon som fick vandra med
björnen. För att björnen bor djupt in i Modern´s inre sas det. Därför fanns det
en hemlighet som bara farmorar kunde bära, inte farfarar.
I parkens mitt var det bäcksvart. Taxibilarnas tutande hördes dämpat som
det bara kunde vara där i hjärtat av stadsskogen.
Han gav sig av in mellan två gamla bokträd, hukade sig ner, blåste på
händerna. Väntade. Nattögonen lös som två kristaller i natten. En uggla hoade.
Det prasslade i fruset vintergräs. Några rävar letade sig ut i månglansen. Ute
på den igenfrusna dammen vågade sig några kaniner på att skutta och rulla runt.
Det prasslade högre upp i löven nu. Något större var på väg. Han reste sig
upp. Nattöronen hade aldrig hört det här ljudet tidigare. I alla fall inte här.
Cecilia Götherström, 3 december
2017
Geen opmerkingen:
Een reactie posten