Så kom det sig att Markus smög in i
gymnasieskolans aula för att lyssna denna Luciadag. Han kände inte genast igen
henne. Hon satt med stel rygg på pianopallen, en tämjd fläta sträckte sig mot
scengolvet, handlovarna var perfekt vinklade i avvaktan på de törstiga
kronbladens snara upptakt. Hon bar en söt klänning, vit med svarta små
katthuvuden på, fötterna instuckna i nätta ballerinaskor med rosett. Det var
hon, smal, ung, samlad. Det var inte den Minna som han kände, hon som burit för
stora tröjor och slitna leggings till trasiga gymnastikskor med glapp i hälen.
Hon vars hår var långt och burrigt med tovor där hon inte kom åt med kammen.
Hon som haft eld i blicken och is i hjärtat. Markus sjönk ner på en stol längst
bak, tagen av hur ensamhet som frodas kan gräva raviner. Det enda han kände
igen hos henne var de där händerna, kronbladen med törst i fingrarna. När hon
började spela grusades hans förhoppningar. Han hörde en fenomenal teknik. Han
hörde skickligt framförda musikstycken, men han hörde inte henne. Hon hade
alltid haft ett eget skorrande väsen med sig när hon spelade, han förstod inte
hur hon fick till det och hade aldrig kunnat efterhärma det hur mycket han än
försökte. Och aldrig hade han hört det hos någon annan heller. Hennes signum,
hennes själ, ett djup, ibland mörkt och hjärtsnörpande allena, ibland fyllt av
lättjefullt skvalpande solvatten. Han satt vid dörren, längst bak, en lång
stund och lyssnade efter henne, och han stod inte ut. Det kliade, det stacks,
det gnagde. Utan att han visste hur det gick till bar hans otålighet honom
nerför mittgången. Utan att han visste hur det gick till, lyfte hans
regnbågslängtan upp honom på podiet. Och han lade händerna på hennes axlar.
Fingrarna slutade inte spela, men en annan resonans bröt sig fram. Markus böjde
nacken, som i bön. Musiken var inte på långt håll hennes egen, men sakta
frambor den ett vagt doftspår, ett sådant som får en att undra vad det är man
minns.
Under hans beröring rann tonerna plötsligt
inåt istället för utåt i en allt stridare ström, för Minna kände igen händerna
på sina axlar, i de där händerna fanns en vän och ett minne av en Dam. Minna
log, ett leende som fanns på riktigt, och hon bytte tonart. Hennes musiklärare
reste sig halvvägs upp, beredd att komma henne till undsättning, men blev kvar
där han stod, det fanns någonting där, någonting rörande, någonting som
flyttade på sig. Inom honom, utanför honom, rummets proportioner försköts ett
par grader, som om allt och alla lydde den främmande tonarten, den vibranta
rytmen.
Minna slog sista ackordet.
Dånet av vågorna som rullade in mot
klippväggen, lättnaden när klippan kollapsade och föll.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten