Nordanvinden blåste snöflingor och frost,
förde med sig sammetsmjuk doft av saffran,
Imra och Engla singlade som fjädrar i luften,
landade på bergets norra sida,
där i ljuset av en lykta,
hjälplös på ryggen,
sprattlade en tordyvel förgäves,
systrarna hjälptes åt,
fick honom på fötterna igen,
en vindpust svepte förbi,
förde deras synder åstad,
sakristians värme fylldes deras bröstkorgar,
orgelns ursinniga kraft bullrade,
studstade mot deras mörkaste inre,
kyrkan var fylld till bredden,
smykad till jul,
varma fötter,
kupade händer,
psalmens gungande famn,
sprakade i åkerbrasans energi,
hon kände,
allt vad hon kände var,
sten och marmor,
altaret från de gulnade fotografierna,
lång vit klänning,
rosa rosett,
hon visste det utan att tveka,
hennes längtan hade fört henne hit,
hit till urberget,
där hon en gång föddes,
hennes själ darrade som ett asplöv,
hon kände sig liten,
fast stor på samma gång.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten