Minna och Markus hade övat närhet, anslag och
stämma under nästan 120 fredagar tillsammans. Det enda som stört deras rytm var
fredagarna då skolbyggnaden var tillbommad utan en villig vaktmästare med
nyckelknippa att chartra, eller när en av dem, nåväl, det var förstås alltid
Markus, var ivägtransporterad på semesterresor. Det blev, alltefter fredag
efter fredag lades i skattkistan, en växande utmaning för den unge mannen att
finna på saker han kunde lära ut till Minna. Han fascinerades av hur hon fick
pianot att vibrera, ja på något vis skorra, som om hon lockade fram en egen
tonart ur det. Hans mor rektorn lovordade hans altruism vilket var störande,
för han visste ju att det inte var så det var. Han fick ett lika stort utbyte
av dessa fredagar som Minna, kanske större.
En av de där gyllene fredagarna, en av de
sista innan Markus slutade gymnasiet och var lätt av drömmar och frihet men
samtidigt tung av ovisshet, då lyfte han på locket och visade Minna hur ett
piano ska stämmas. Det var något hon aldrig hade funderat på tidigare, men som
öppnade upp nya möjligheter. Gick det att få liv i hennes stumma A och suckande
C i pianot därhemma? Hon blev ivrig och ställde frågor. Därför undrade Markus
välvilligt om han skulle följa med henne hem och se om han kunde stämma pianot
åt henne. Allt Minna kunde var att känna hopp. Hon tänkte inte på mamma i sängen,
på det solkiga i den ensamma lägenheten. Tänkte inte alls på att det kanske var
något man inte bör visa upp, inte ens för den enda vän man har. Minna hade
enbart pianots nya möjligheter i tankarna. Så de gick iväg tillsammans. Minna
skuttade bredvid Markus som fick anstränga sig för att gängligt
hasa, fast med studs, det gick inte att låta bli. När det udda paret nådde fram
till den pampiga portiken med guldornament och marmortrappor blev Markus lite
fundersam. Hade den här lilla tjejen med de sorgkantade naglarna och den
fantastiska talangen ett hemligt liv? Han hade väntat sig en vanlig lägenhet.
Minna låste upp porten och förde honom uppför trilobitprydda, breda trappor med
fönsternischer så renputsade att man blev rädd att ge dem fettfläckar bara man
beundrade dem.
Markus klev in i en enorm lägenhet där tiden
stod stilla. Han förundrades över dammiga kristallkronor och fläckade persiska
mattor. Över alla rum, alla stora fönster med fördragna gardiner. Och han
räknade tallrikar, plastförpackningar med rester av färdigmat inuti och viftade
undan fruktflugor. Han stämde även pianot som var en vacker varelse när man väl
fick liv i det och bortsåg från dess skamfilade skal. Han fick liv i A. Och i
C. Damen studsade när hon kände motståndet.
Men som sagt, han såg sig omkring också.
Minna satte sig att spela som han aldrig hört
henne spela förut, men trots det lämnade svårmodet honom inte. Det här gick
inte an! Minna märkte det inte, damen märkte det inte, de dansade och dammet
yrde fritt i det som var en sal, inte ett vardagsrum.
Och fast Markus hörde, kunde han inte bortse
från vad han såg.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten