vrijdag 11 december 2015

Cecilia: Isdrottningens Tidsålder / Del 11 / Snön faller




Det vita älgparet hade stannat.
De stod helt orörliga mitt ute på den tillfrusna tjärnen.

Vargarna hade redan hunnit in bland silvergranarna på andra sidan . Något fick dem att stanna, att vända sig om. Dendär känslan att man bara måste titta åt ett visst håll som är så igenkännelig kom över dem ur det stora intet.

Där stod de då, älgtjuren och älgkon. 

Han med praktig vinterkrona, hon med en majestät som bara består hos Skogens Konuga-gemål.
Båda höll huvudena högt, deras andedräkt bildandes små moln som sökte sig ur näsborrarna.

Han vände sitt kronbeklädda huvud upp mot bergen, tittade tillbaka mot de vidder och höjder de precis lagt bakom sig. En snöflinga nådde hans mule, en annan landade i hans ena öga och blandade sig med en tårflod som nu hela den besynnerliga flocken kände i hjärtat.

Samtidigt som snöflingorna tätnade föll Varga och “hennes” skara in i ett vemod av varga-yl – det vackraste, tyngsta, mest skira och samtidigt starkaste , mest vördnasfulla ylande som någosin skapats ur varga-strupar på denna sidan historien.


Han hade fallit.
StorUlven hade fallit.

Den vita, allesomfattande, visaste, vassaste och mest närvarande kraft som någonsin existerat hade glidit ur tiden. Nu.

Hela skogen,  hela bergskedjan, hela den midvintertyngda atmosfären förnamm det. En närvaro som inte kunde beskrivas med ord flöt från denhär tiden,  över gränsen till snöslöjornas guldstad, för att fylla det vackraste som fanns med sin närvaro.

Hans uppgift här var klar.

Varje varg-klan hade hans fotspår i sina hjärtan, varje andetag var fullt av stoff från hans mystik, från hans vetande . Varje nyfödd vargkull badade i vävnaden av hans lekfullhet.
Tack vare honom visste denhär världen att rättvisa, kärlek, respekt och vördnad är en och samma sak, är innebörden av ovillkorlig kärlek.

StorUlvens silverfyllda själ dansade över vinternattens stjärnklara himmel, långsamt försvinnande in i det djupblå, huvudet nyfiket högt, svansen vinkandes farväl.

Han gick.


Cecilia Götherström, 11 december 2015, till äran av Hank de Ciukci.

Geen opmerkingen:

Een reactie posten