Den namnlöse
Den namnlöse bär den lilla försvarslösa i sina
armar. Han känner sig som förtrollad. Som om han är någon han kände väl en
gång. Den där andra som visste vem han var och vem han ville bli, en parvel med
strålande utsikter, den gången för länge sedan, innan allt elakt hände. Då när
han hjälplöst gjorde fel, när han var stursk och ung och hoppfull, då när han
genom sitt drömmande utsatte sina nära för fara. Han bär tösabiten och kattan,
han är som förtrollad i sinnet och ändå stark i kroppen, hans steg slår hårt
ner i marken. Han är enorm och närvarande och alldeles för kraftfull för sitt
eget bästa.
Det var en gång för länge sedan. På den tiden
när knytt och otyg bodde i vart hus. Det fanns en liten parvel där, en djupt
förälskad parvel. Det var lillStina i granngården som var föremål för hans ömma
låga. Men hon såg inte åt honom. Och det var, trodde parveln, för att han inte
dög mycket till. Han och hans familj hade bott i generationer på gården. De var
duktiga och gjorde mycket gott. Tills byalaget fick en ny ordförande och andra
tider dagades. Byalaget blev ett råd, ett styrelseorgan som de alla måste underkastas.
De fick nya uppgifter. Det var allt annat än trevliga uppgifter, riktigt hårt,
strävsamt och rättfärdigt arbete var vad det handlade om, enligt rådet. De
skulle reta hästar till strejk, gnida in smuts i deras manar och trycka in
stenar i deras hovar, de skulle gräva hål i potatisland och få knölarna att
härskna innan skörden, de skulle sina korna, fukta sådden, välta lyktor och
sprida eld, de skulle leka gömma ena strumpan efter tvätten titt som tätt, lura
husmor med koka över mjölken- tricket, mögla sylten och locka råttorna att
gnaga sänghalm. Enbart så kunde de rättfärdiga sin existens, för vad hade de
varit förut: just det, enbart menlösa tjänare… Deras uppgifter hade ingen ände,
ingen början och ingen höjdpunkt. De skulle prestera och visa sig dugliga, de
skulle konkretisera sina mål och redovisa resultat. Det var rådets ordförande
som bestämde vad som skulle ske i vilket hus, han var nyckfull och utan
förbarmande, de familjer som inte åtlydde med bevislig utkomst fick skämmas och
i värsta fall lämna byn. Parveln hade varit duktig och läraktig som liten. Han
solade sig i glansen av sina föräldrars beröm och i syskonens efterapning. Men
när rådet bytte härskare var han inte så duktig längre. Han lyckades hålla
deras bud så länge han inte tänkte och undvek känslan av konsekvensansvar, det
gick så länge som han höll den kollektiva rädslan kvar i hjärtat, så länge han
utförde order för att inte förlora sin familj och sitt hem. Det gick riktigt
illa först när han blev förälskad i Stina. För plötsligt blev allt tvärtemot.
När han skulle sota hästens man blev den blank och fager, när han skulle trycka
in stenar i dess hovar drog han ut vaglar, när han skulle härska potatis fick
han dem att växa sig mjälla, när han skulle gömma strumpan lagade han hålen,
när han skulle koka över mjölken gjorde han grädde, när han skulle mögla sylt
gav han den sötma, när han skulle locka råttor att gnaga sönder sängar jagade
han dem på flykten. Han fick bannor och stryk, men allt han kunde göra var att
drömma om Stina. Han ställdes i skamvrån och allt han gjorde var att fantisera
om dagen då hon skulle ta honom till sin. Ingenting hjälpte. Hans straff blev
enormt. Det värsta av alla tänkbara straff, det tog ordföranden till som den
enda möjliga botgöringen. Parveln skulle sänka den sjuka lillpojken i
människornas boning, den lilla pojken som var sjuk i lungsot, han skulle sänka
honom för evigt. Det var en gärning som gick bortanför all rim och utanför all
reson, någonting fasansfullt som skulle göra dem alla ledsna i evigheters
evigheter trots de elakheter de till vardags var tvungna att bemöda sig om.
Hans mor försökte viskande förmå honom att låta bli, men han kunde inte svika
henne och utelämna henne till rådets påföljder för familjemedlemmar. Så den
namnlöse parveln gick till den lille, la handen på hans huvud och tänkte som
han alltid gjorde, bara för att det var omöjligt att låta bli, på Stina. När
pojken tillfrisknade inom en timma stängde härskaren och hans följe in sig för
beråd och sedan fanns det inte någon återvändo. Domen var obönhörlig. Det enda
som kunde förlösa parveln från den var att han fann en väg att få sin största
längtan uppfylld. Och hans största längtan var en paradox, för hur kunde en
utstött parvel förtjäna en pigas kärlek när kärleken enligt rådande praxis var
en illusion, när släktets fortgång var stadigt förankrat genom en saklig
institution?
Inför de församlades ögon började parveln att
växa. Och det fortsatte han med tills han var ett barn, större och klumpigare
än den starkaste människodräng.
Sedan skickades han bort från byn.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten