Irja: En Decembersaga, del 1

Saga är navet inuti en värld som är självklar. Självklar som hennes trummande ben, virvlande knotknän, som de skrynkliga höronlober hon kan se att hon har i spegeln. Hennes värld är självklar för att den är inuti och utanpå samtidigt. Hennes värld kan vara grumlig ibland när hennes stämma inte räcker till, då är den särskild och avskild. För även fast hon gärna vill kan hon då inte outplånligt uttrycka allt det hon ser och undrar. Det värsta är när orden inifrån avtäcker det självklara för utanpåvärlden att dela och ändå blir missförstådda. Hon ligger i sängen, i mammas säng, mamma har ryggen vänd mot henne men det är en rygg som älskar henne, det säger den och ligger så just för att det är som det ska vara, alla sennätter och morgongryn ska vara just så. Hon ligger med vänster ben över mammas ben, trygg. Ser det gråskimrande molnet som är mammas jag sväva över hennes kropp och vet att mamma har somnat om och att hennes jagängel vakar över henne och vet att kärlekens styrka oförtrutet förblir, är. Trots att den som dagligvars kan täras i kanten av trötthet och måsten, av rutiner och behov. Det grå molnet välver sig i brisen från skuggorna på gardinen som blir till när trafiken kommer igång ute på gatan, molnet blir till dansande rök, den som stiger upp ur elden, ur den varma snusande kroppen, allt det mjuka. Hon som betraktar för in sin hand i den, virar in fingrarna i röken, som hon alltid gör, varje natt. Lätt och sprittande glider den genom hennes fingrar, leker, lyfter, färglägger. I mörkret lyser röda siffror från ett bord, därifrån tränger sig helt opåkallat en pratig nyhetsröst in i rummet. Röken svajar, drar sig nedåt, inåt, försvinner in i mamma som bryter andande snusningar, byter ut dem mot suck och motstånd. Men ändå försiktigt smeker Sagas ben, det som ligger över mammas starka lår, mamma vet inte att hon är vaken och hon blundar, låtsas sova. 

Hon låtsas så bra, att hon inte märker när mamma kliver upp och snubblar ut till duschen och dagen. 

Irja Liljeholm