Små, små ben som med frenetisk energi jobbar sig framåt, uppåt. Med tickande, till synes outtömlig energi hämtas små stickor och kvistar, byggs det gångar och broar, transporteras mat i form av andra insekter som neutraliserats för att kunna serveras som eftermiddagsmål.
Jag har redan suttit en lång stund för att ta in arbetsmyrornas energi och jag har förstått att det är de som kommer med dagens vägledning. Det värsta är att jag redan vet vad det är de vill lära mig.
Arbeta hårt, det kan jag. En stor del av mitt liv och det anseende jag har i gruppen är baserat på in förmåga att kunna jobba hårt. Jag kan sy, bygga hyddor, laga mat, sköta djuren, laga läkedrycker, ta hand om barn. Men det myrorna gör här, som inga andra, är ett samarbete som inte verkar jordiskt. Som om de vet precis vad de andra tänker och vill. De är ett, många kroppar i ett medvetandefält.
Jag är inte bra på att samarbeta. Inte bra på att be om hjälp. Jag vet alltför väl vad som skaver här. Att jag nått mina egna gränser. Att det jag kan åstadkomma på egen hand är så begränsat i jämförelse med vad jag - vi - skulle kunna göra och skapa om vi kunde röra oss genom tanke och handling mer som myrorna. Tillsammans. Din vinst är min vinst. Din glädje är min glädje. Vi.
Det jag längtar efter är det jag har svårt för samtidigt. Är ofta avundsjuk på gruppens sjaman som följer sin egen väg och bara kommer till oss när det behövs. Men det är dumheter att jag känner så. Jag vet att han bär bördor åt andra i stammen. En sjamans väg är tung och kräver en vargs mod och en björns styrka. Det är inget man väljer. De föds utvalda för en tung och vacker vandringsväg. Inget jag skulle vilja. Mörkret skrämmer mig alltför mycket och sjamanen rör sig ständigt mellan ljus och mörker.
Myrstacken lever och pulserar, oändligt verkar antalet in- och utgångar i jordepyramiden.
Jag önskar att jag visste vem jag är. För ung för att vara gammal och för gammal för att vara ung. Barnlös men inget sjaman-ämne. Bara en av regnbågsstammens själar, en av kvinnorna i en lång lång kedja av barn till Mauna Kea.
I morgon korsar jag floden en sista gång sedan närmar jag mig Faderberget på riktigt. Kanske kan han hjälpa mig med mina frågor.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten