Lars-Ingvar slöt dörren till herrarnas toalett efter sig. Var på väg tillbaka till soffan när han stannade upp. Vad var detta?
Han närmade sig med en blandning av nyfikenhet och avståndstagande. Hans blick fångades i detta! Hans handleder bands fast.
Slingrande, slirande, tjutande däck. Ingen kontroll, herregud ingen kontroll! Krampaktigt tag om styret, kursen håll koll på kursen skrek hon. Ratta, manövrera, gör något! Förgäves...En knall, evighet, sedan tyst, stilla.
Han hörde hjärtat slå, brusa i öronen. Han andades stötvis. Hans kropp snedtände samtidigt som han var mäkta imponerad. Han befann sig inne i färgerna, de starka, de brände, skavde.
En annan dimension av lidande, en annan smärta. Han var överväldigad. En mans saknad en mans lidande? Ett lager avskalat, svettdroppar som på ett pärlhalsband naken hud.
Hans blick följde, förde honom vidare, intog nästa bild. Han betraktade målningen, sig själv ur ett nytt perspektiv. På avstånd, som om han avlagt den rätta distansen. Han slogs av insikten att han haft tur.
Någonstans under vägen hade han satt sig ner. Han masserade underbenet, foten. Vickade tårna upp och ner, fram och tillbaka. Morgonstelhet i värkande leder, fast det redan var sent på eftermiddagen. Silverfärgad stål, skruvar, det var vad olyckan lämnat efter sig. Han påmindes ofta om den, hade försökt att döva dess följder, men hade aldrig upplevt det på detta sätt.
Yvonne satt vid bordets ena kortsida tillsammans med en äldre man och hans iPad.
iPaden var en gåva ifrån hans son. Hon hjälpte honom att bekanta sig med hur man laddar ner e-books. En invecklad och frustrerande uppgift om man inte är van att handskas med den nya tekniken. Den äldre mannen var elegant och proper. Han försökte ge intrycket av att förstod men Yvonne märkte att han hade svårigheter att komma ihåg vad hon just sagt. Han verkade distraherad. Rynkade näsan som i förbigående.
Mannen som hon mindes ifrån elljusspåret hade satt sig ner en liten bit bort ifrån konstverken. Verkade ha ont i högra foten. Hon hade iakttagit honom, såg hur intensivt han betraktade.
Hon ursäktade sig och gick bort emot honom.
- Hej, visst är det något alldeles speciellt med dessa målningar?
Han dröjde med svaret.
- Ja, de förtrollar.
Målningarna hänförde henne också, det abstrakta skrämde och lockade på en och samma gång.
- Den där, hon pekade, får mig att associera med motsatserna i livet, det positiva, det negativa, det andliga och det jordnära.
Han nickade knappt skönjbart.
Han var tyst. Sedan sade han.
- Den är som en glaskula, som man kan se rakt igenom. Det är som att livet befinner sig där inne, djupt därinne.
Han tog sig om foten igen.
Hon kunde inte låta bli att fråga.
- Du verkar besväras av din fot, vad är det som har hänt?
Han skruvade på sig. Kände sig olustig. Drog med fingrarna några gånger genom håret.
Sedan började han att berätta.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten