Ryggstödet justerades med den stora svarta knappen. Den runda räfflade spaken under stolssitsen reglerade höjden. Nummer 3 i instruktionsboken förklarade hur länd stödet ställdes in. Yvonne behövde extra stöd i svanken. Skrivbordsstolarna hade bytts ut allihopa, eftersom biblioteket skulle bli miljövänligt och dessutom månade om sin personal. Miljövänliga stolar håller måttet längre och ger långvarigt ergonomisk stöd.
Ländryggen var en av hennes svaga punkter efter många år på höga klackar. Hallux valgus tån på högra foten var också en följd av hennes synd. Stortån låg 90 grader vriden över den andra tån med en stor hård knöl som stötte emot den sträva insidan av skon.
Operera var ingen utväg för henne, även om det var ett litet ingrepp. Räta ut och förkorta stortån, sjukhus byggnaden hade nyligen flyttats och huserade nu i den nyare delen av Kvarnby.
Sjukhusmiljön var ingenting för henne, den skrämde henne, utan någon egentlig anledning. Kanske var det alla sjuka människor samlade på ett och samma ställe? Fast å andra sidan borde hon kunna se det i perspektiv, se alla människor som blev hjälpta och som räddades. Det funkade inte för henne, hennes icke logiska motvilja kvarstod.
Mannen i soffan på barnavdelningen hade hittat ett av hennes valda alster. Hon kände honom vagt ifrån Svens tid i elljusspåret. Det var urminnes tider sedan. Ändå klämtade ett svagt minne av en senig man i blå-gul Adidas overall med skäggstubb och röd toppluva. Hon ser honom torka av glasögonen. Han är förändrad i allra högsta grad.
Yvonne kände till Kvarnby utantill och innantill, den gamla delen iallafall. Hon hade bott där i hela sitt liv. Här hade hon och Sven sett lilla Tina växa upp från rultig liten osäker tjej till en självsäker och viljestark kvinna. Tina bodde nu i ett lägenhetskomplex i den nyare delen. Mittemot gruppboendet där hon jobbade som sjuksyster.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten