Saga
Barnvakten är Daria, som Saga tycker om
sisådär. Sisådar, kallar hon henne för. Mamma hyschar på henne när hon säger
så, men döljer ett leende, ett sådant som Saga älskar för det dolda leendet
avslöjar att mamma tycker att Saga har rätt och att hon är smart, om än näbbig.
Det är för det näbbigas skull som leendet är oöppet. Julstjärnan i fönstret är
tänd, bakom den faller löftesrika vinterflingor, hon vill ut dit, vill inte
vara här i trasslande sömnlöshet med Sisådar som mobilknappande vakt i TV-
soffan, hon vill ha mamma. Allt blir suddigt och ljusstrepigt av orättvisan.
Saga ville åka skridskor med mamma ikväll, men mamma hann inte för hon skulle
duscha och sminka och sätta upp håret och släppa ut det igen och läsa noter och
stå still och blunda och dansa med armarna. Imorgon, sa mamma, och var
ouppnåeligt vacker när hon gick, redan någon annanstans. Men Saga har nya
skridskor hon just har lärt sig att bemästra utan att darra eller dratta ikull
i… Nu, tänker Saga med arg sälta på kinderna, jag vill nu.
Sisåsdar knappar på
telefonen, det svischar och plingar och TVn skrattar. Saga smyger över hallen
och in i klädkammaren, Sisådar ser inte upp från telefonen. Sagas fingrar drar
över plaggen och det frasar tyll, glittrar paljetter, våfflar yllemjukt och
svalkar sidenvatten. Parfymdoft blandas med hemmadammlukt och blir till
essensen av mamma. Saga vill helst, just nu, uppgå i henne. Vara inuti, alltid
sedd, som om inget avstånd finns och Saga är alltet, det enda ständiga.
Klänningarna mamma bär när silversmyckena dinglar, när läppstiftet berättar
utan att munnen rör sig att mamma ska någon annanstans. Någon annanstans utan
Saga. Någonstans där ute i det anonyma svarta, där Saga skrivs ut ur historien
och in i den obehöriga skuggan. På golvet hyllor överlastade med vassa klackar
och mockamjukt läder, långa snörda stövlar som segnat ner som om de inte orkar
stå upprätta utan att mammas mjuka vader stöttar dem. Saga trycker in näsan i
allt det lena, drar in sandelträ och rosenessens, smäktar efter mammas låga
sjungande stämma men hör bara TVns brus. Barnvakten i TVsoffan, en värld den
med som inte inkluderar henne. Finns hon på riktigt nu? Försiktigt drar hon i
mammas svarta glitterklänning, det rasslar när den faller ner och skrumpnar
ihop. Hon trasslar i den, får in huvudet i ärmen, svårt att komma loss, lyckas
tillslut hitta rätt öppning. Den vackra silkesscarfen med guldbroderier ligger
prydligt vikt i hyllan för pricket över i, som mamma brukar kalla det. Den
extra piffen.
Hon vet att hon
inte får. Men mamma är inte här, så pilutta dig.
Och Saga sa
faktiskt att hon ville åka skridskor i kväll.
Klicket när hon
stänger dörren efter sig döljs av skrattsalvor från TVn.
Hon smyger nerför
trappan.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten