Fingertoppens hud var skadad. Några droppar blod trängde fram. Lika intensivt röda som hennes lockar. Den röda systern var den som samlade. Samlade på minnen, stora som små. Samlade på möten, möten med medmänniskor, djur, väsen, de här i nuet, de andra, i de andra dimensionerna. Hon pratade deras språk, förstod vad de förmedlade, instinktivt och filosoferande.
En olycka händer så lätt. Tidigare på dagen hade hon stått handfallen. Nyckeln, den guldgula nyckeln, den som alltid hängde i en tunn guldkedja om hennes hals, den var borta. Ingenstans kunde hon finna den, nyckeln till den uråldriga skrinet.
Hon strök över dess skrovliga hölje. Insöp lukten av valnöt. Den mörkbruna nyansen dolde de många ringarna av ålderdom. Det rymde en hemlighet som inte gick att öppna. Inte nu, inte ännu. Kanske var inte stunden kommen ännu?
Nu var de samlade igen systrarna och korpen. Deras fingertoppar hela likaväl som skadade strålade samman på glasets topp. Kylan utomhus förstärkte värmen inomhus, fick den att framträda skarpare, mer närvarande. Deras röster blandades som i en kittel med ångande het soppa.
Vad händer när de som du tar för givet inte längre finns?
Vem finns där för dig när du behöver en hjälpande hand?
Hur reagerar du när omgivningen tittar på dig, bedömer dig?
På vilket sätt förändras du när omvärlden förändras?
Glaset förflyttade sig dröjande över bokstäverna. Som en gåta formade av sirliga tecken.
Bokstäverna bildade två meningar:
Öppna skrinet.
Titta i glaskulan.
Ett skeende stannade upp, som om det var i behov av ett andrum.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten