Hon var där.
Stod på isen bredvid sin fyrfota ledsagare.
Arthur hade varit hennes fars häst under hans senaste år.
Det fanns inget i det långa testamente med gåvor han efterlämnat som betydde mer för henne än Arthur.
Arthur var henne och hon var Arthur. Det var omöjligt att urskilja var hans instinkt, uråldriga varande och styrka övergick i hennes fasta tilltro, outtröttlighet och djupa kännande.
I den här delen av skeendet, den här dimensionen, hade hon och Arthur färdats i närmast oräkneliga tidsåldrar så lika och ändå så helt annorlunda den som nu stod för tröskeln.
Med landadet på isen hade de klivit över den tröskeln. Dörren var nu öppen. Isdrottningens Tidsålder, allts upplösning, de första kliven låg redan bakom dem.
Runt Arthur och Kasha slöt renarna upp. Den största flock renar som setts på denna sidan bergen sedan frosten dragit sig tillbaka.
De anlände med isen, med vinden. De hade följt viskningar, sång och sin egen insikt ner för berghällar, över kalfjäll ,genom åkrar och skogar för att komma hit.
Från söder kom de vita renarna, från väster då grå och från öster de bruna. En del hade bjällror fästa med färgladda band kvar sedan senaste betestiden med människan, andra var mycket unga och burdusa - födda hinsides tiden. Bruna ögon med all kunskap sedan den här kontinentens skapelse möttes upp där på det frusna vattnet.
Kasha och Arthur gick runt hela cirkeln som formats, mötandes led-renarnas blickar, utbytte hjärte-meddellanden, igenkännande som en slags kungörelse av en kommunikation som alltid bestått.
Kasha kunde inte känna var gränsen mellan henne själv och dessa själar, dessa ögon, var. Det var fortfarande ofattbart för henne hur människor i den andra världen hon kände till och hade levt i kunde skilja sig själva ifrån inte bara dessa magnifika skapelser utan alla skapelser på denna Jord.
Hon tittade upp mot Måne, satt upp på Arthur, snurrade runt ett varv, tog en sväng till inom cirkeln nickandes mot klanen från söder, från väster och från öster. Klanen från norr skulle snart vara här den med – de rörde sig fort och skulle hinna ikapp.
Sjuttiotusen renar, en häst och en kvinna gav sig av mot den andra stranden.
Cecilia Götherström, 5 December 2015
Geen opmerkingen:
Een reactie posten