"Den natten tassade Oliver ofta ut i trappan för att lyssna efter ljud från den sjukas rum. Han darrade och kallsvettades var gång han hörde fotsteg. Hade det värsta hänt nu?
Morgonen kom. Det var otäckt tyst i huset. Ingen talade högt, alla viskade. Hela dagen och långt in på kvällen gick Oliver omkring ute i trädgården. Sent på natten kom doktor Losberne. Han försvann genast in till Rose."
Det hände något inom honom när han tog in det han läst. En slags flashback. Det var som om något började rota och gräva i hans sinne..
Doktor Stenberg var en född lyssnare. När han pratade var han fåordig. Orden var tydligt avvägda.
-Lars-Ingvar du måste stanna upp, du måste sluta fly.
Jag ser att du lider. Jag ser att du är arg och ledsen. Det är din fulla rätt.
Men det kommer en tid när det är dax att ta sig i kragen.
-Den tiden är här och nu!
Det var inte ofta folk tilltalade honom med hans fullständiga namn. De få bekanta kände honom som Ingvar. Det hade gått av sig självt. Under årens lopp hade hälften av hans namn skalats av honom utan att han riktigt reflekterat över det. Utan att han hade märkt det hade en del av honom glidit undan, tynat bort.
Doktor Stenbergs mjuka pösiga ansikte utstrålade vänlighet.
Och han som bara behövde det där medicinen som kunde bota alla hans symptom. Han som bara
sökt hjälp eftersom han blev alldeles galen på de där myrorna som pinade honom, som kröp upp och ner längst hans ben. För att inte tala om den där trillande händerna som gjorde det omöjligt för honom att hålla fast pennan.
Doktor Stenberg drog en brun manchesterkavaj och en rutig skjorta vars knappar stod på helspänning under trycket från hans runda kroppsbyggnad.
Han undrade i sitt stilla sinne.
Var det så hans skyddsängel personifierade sig?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten