Tone
Den bejublade konserten är slut. Hon sänkte
gradvis händerna, sångarnas sista anda förenades i en sammansatt klang
innan hennes milda tecken suddade fram det där märkvärdiga ögonblicket där
ingenting hörs men allt ännu är glasklart förnimbart. Som om även
stearinljusens lågor låtit sig styras av hennes tecken fladdrade de häftigt och
plötsligt, tills det enda som återstod var rykande pelare och minnet av ljus.
Hon kan inte undkomma tanken att änglarna hon såg var mer än hjärnvillans
synestesi… Hon står på trappan, ännu varm inuti, ännu rak och stark och
skapande. De flockas runt henne, alla körmedlemmarna. Det bästa av rus, deras
och hennes i ett. Väldoftande buketter i hennes famn, läpparna stiftade runt
brusande leende. Ett glas vin kanske, för att fira? Basen som frågar gör så
försiktigt, liksom trevande, för han vet att hon aldrig följer med. Även denna
gång skakar hon på huvudet, men tvekar.
Han tar hennes arm innan hon hinner ångra sig,
och de går. De halkar fram över frusna vintergator under istappar som gnistrar
så som bara de kan innan de faller.
I hennes bröst en sång som inte tog slut när
kören tystnade.
Han har en ton som mildrar. Eller kanske det
är vinet. Eller vissheten av succén. Samtidigt är hon egentligen bara Tone, det
vet hon, kvinnan med en oro som alltid fräter. Kvinnan med ett mantra av
otillräcklighet och längtan i ett. Men han, basen, han har en röst som Beppe
Wolgers. Hur hon än stretar emot. Hur hon än ser ner i glaset. Tillsammans
väver de kvällens historia, och änglarna får plats i deras ord.
Och plötsligt hör hon hela honom, hör han hela
henne.
Är det en illusion? Speglar hon sig i
publikens applåder?
Hon kysser honom godnatt utanför porten. Hon.
Kysser. Honom.
Och han kysser tillbaka.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten