Alla frön växer i mörkret. All näring, all kännedom om hur de ska växa, utvecklas, från kärnan ut i “världen” – allt börjar i mörkret. I mörkret föds Livs-gnistan och i mörkret kan den vårdas, hitta tillbaka till sitt ursprung när den vandrat vilse.
Det spelar ingen roll hur stort ljuset är på utsidan som skiner in genom rutorna om ljuset på insidan ej fått den föda, den vård som det kräver. Då kan ljuset på insidan inte känna igen sin egen glans i ljuset på utsidan och blir istället bara bländad, rädd.
Rädsla kväver ljust på insidan.
Allt blev som en ond cirkel. Husen blev större och varmare. Familjen som bodde i dem mindre till antalet, trots värmen blev det kyligare och kyligare.
Avståndet blev större.
Till eldhärden i hjärtat, likväl till eldhärden hos grannen, hos mor & far föräldrar, till eldhärden i skogen – den där man delade bröd och kokkaffe med domherrar, talgoxar, kråkor, trastar, ett och annat rådjur, en och annan berguv och de människor som skidade eller skrinnade längs med samma spår.
Tillfället för Isdrottningens Tidsålder var egentligen övermoget.
Skulle det gå att få folk ur husen? Ur rädslan ? Ur den vintersömn som inte närde utan kuvade?
Bore var övertygad om att det var möjligt. Han hade inte tagit sig igenom tre isitider för att bli en gammal butter tomte på loftet.
De som bar på Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet visste att det var möjligt.
Alla väsen som anlänt över isbroar, med Lucia, och de som fortfarande var på väg förstod inte ens konceptet av ordet “tvivlan”, så de fortsatte med sitt i väntan på att människan snart skulle tända sin eldhärdar och sätta ut gröten igen. Inte bara en helg i december längre, utan en hel livstid.
Tallar och furor bugade sig i vinden, viskandes meddellandet “vi ger oss till de eld-härdar där allt är Helt igen. Till Stilla Natt, Hel-iga natt i dess verkliga mening. De eld-härdar som tänds i år” som en lågmäld sång i ottan.
Cecilia Götherström, 14 december 2015
Geen opmerkingen:
Een reactie posten