Vingarnas slag lösgjorde sig ur natten. En strimla av månens sken letade sig in genom fönstrets målade glas.
"Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar.." Systrarnas stämmor viskade i kör. Deras fingrar sammanflätade och deras huvud böjda som i en bordsbön.
Bordet var fyllt av läckerheter. Dofterna, åh dofterna smälte samman, berörde ömt.
"Delar vi rymden med änglar?"
Ett möte i svunnen tid. En sammankomst så betydelsefull att den för alltid består.
Dess ande pickade emot fönsterblecket.
Systern vars smaragdgröna ögon reflekterade månens illusion stannade upp, reste sig upp, gläntade på fönstret. Korpen seglade in i rummet.
"Lämnar änglar fotspår efter sig?"
Systrarnas kringla hade ändrat form. Det omedvetna och det medvetna närmade sig varandra.
De hummade.
Deras osynliga samhörighet var kraftfull, likt ett ljus, nyanser av himmelens sken, fast från ett avstånd.
"Överför vi våra budskap i mellanrummet mellan slumrande och uppvaknande"
Var detta en dröm eller verklighet?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten