Britta
Nattmara, oro, svettig sovsäck i ängsligt
tält.
I samma ögonblick som Britta gav upp, släppte
taget och bestämde sig för att vända tillbaka, började hon sjunka. Rakt genom
allt som fräste och spottade på ytan. Skummande vågor, kortslutna och
inflammerade nervtrådsändar. Ett oändligt surrande av överväldigande röster som
drog och slet i varje tanketråd.
Rakt genom stressilskasorg, genom tankarna på
barnen och molande värklängtan efter Lennart.
Därunder svallade svala blågröna vågor mycket
lugnare. Närmare hjärtat nu, hon såg på avstånd hur rödflammande allt som sved
på ytan var.
Än djupare, ett välsignat mörker där ingenting
svallade mer, inga vågor, bara en tunnelgång till drömmarna. En tunnelgång i en
myrstack, svart vatten som teg och smekte, hon och flickan hon drömt om förut,
hon med blåsvarta flätor och snäckskal inflätade i sin dräkt. Bredvid varandra
stod de, Britta behövde inte titta, hon visste att hon var där. Hand i hand
stod de. Så tryggt.
Flickan tog upp ett av snäckskalen och rev
henne på armen, hårt, vasst och ut ur armen strömmade ett gnistrande stjärnregn
som lyste upp tystnaden nere i de djupa vattnen.
Plötsligt vet hon. Att hon redan är där. Att hon redan har nått sitt berg. Så många gånger.
Plötsligt vet hon. Att hon redan är där. Att hon redan har nått sitt berg. Så många gånger.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten